Malin

Tänkte att jag skulle köpa grädde till min och marinas kladdkaka. Grädde behövs vispas. Och så även spenatsoppan. Jag glömde ju elvispa den!!! Där låg problemet. Japp.

Ibland kommer jag även på egna ordspråk.

Många ser Krakow som en av Europas vackraste städer, och jag kan inte annat än hålla med. En storstad med småstadskänsla! Vi gick genom staden på jakt efter fontäner, och fick på så sätt se en hel del fina kreationer.

Vi bestämde oss för att försöka ta oss till en restaurang och få i oss lite mat innan vi kvartsfinalen mellan Portugal-Tjeckien skulle starta. Vi går in på en sidogata och möts av en stor folksamling, vi skämtar om att det förmodligen är Qatars ambassadör som återigen har givit sig till känna, men icke. Vi hade hamnat utanför engelska landslagets spelarhotell.  Vi pratade lite med en engelsman, som förklarade att vi inte direkt kunde förvänta oss att få syn på några spelare med tanke på att han stått där i princip tre dagar, men inte fått syn på någon. Men inte tänkte vi ge upp så lätt. Vi satte oss på en restaurang så vi hade uppsikt över vad som hände och vi hade knappt hunnit få in våra glas med juice innan en bil rullande in bakom avspärrningen. Ut ur bilen kommer tre män. Det råkade bara vara tre män som spelar i engelska fotbollslandslaget! Vad säger ni om jag säger Andy Carrol och Ashley Young? Den tredje spelaren hann jag tyvärr inte se vem det var eftersom han sprang in genom dörrarna till hotellet snabbare än Usain Bolt.

Dagen därpå var det dags att återigen bege sig till svensk mark. Vi checkade ut från hotellet och passade på att ytterligare en gång störa han som jobbade i receptionen. Han om någon var nog glad att vi lämnade stället.

Innan vi helt kunde lämna Polen hade vi ett par timmar i Warszawa att döda, även det en mycket vacker stad, dock kunde man inte betala med ukrainska pengar på tunnelbanan, hur mycket vi än försökte. Vi passade på att göra ett besök i Warszawas fanzone, och jag köpte min efterlängtade EM-tröja, vi hann se arenan och äta polska munkar och piroger. Tyckte väl inte det var något speciellt med någon av dem, MEN herregud vad mycket snygga killar det fanns i denna stad! Synd att vi inte skulle stanna längre, men ja, verkligen värt ett besök till någon gång.

 

På planet tillbaka till Skavsta hade vi inga bestämda platser på planet, och det verkade sätta igång tävlingsinstinkten i många. En tant, till exempel, höll på att meja ner mig i trappan för att komma på före. Men jag vann och vi hamnade senare på samma rad på planet.

Skavsta blev som sagt sista destinationen på denna resa och vi möttes av en chaufför på flygbussen med en underbar engelska. Det var nästan som att vara tillbaka i öst igen.

Tack Karin min älskade vän för denna tripp! Även vi klarade detta riktigt bra måste jag säga. Nästa gång vi ska ut och resa kanske vi för en gångs skull kan försöka att inte köra på lika många byten bara? Även om det kanske börjar bli vår grej.

Den andra höjdpunkten på resan nåddes efter en god, men alldeles för kort, natts sömn, men till skillnad från fotbollen var denna tripp placerad på en mer hemsk och sorglig skala. Vi satte oss i minibussen och började åka den timmes långa resan mot Auswitz –Birkenau. I bussen visades en film om judeförföljelsen och förintelsen. Trots att det var intressant hade jag svårt för att hålla ögonen öppna. Resandet hade tagit hårt på mina krafter.

Det kändes helt overkligt att vara där, där på platsen som allt det där hemska hände för 70 år sedan. Det gick som inte att ta in. Vi fick se skylten, Arbeit macht frei (inte den riktiga dock, eftersom denna blev snodd 2009, och nu befinner sig på reperation), vi fick se montrar med personliga tillhörigheter till fångarna, vi fick se en gaskammare och vi fick se väggen där fångarna ställdes upp och blev skjutna. Men är det inte konstigt? Trots detta kunde jag inte släppa värmen, jag längtade bara efter att få dricka svalkande vatten. Jag skämdes för att jag ens kunde tänka de tankarna när jag var där, men det gick inte att låta bli!

 

Det blev inte bättre på Birkenaus öppna fält. Solen låg på som i en öken. Det fanns ingen skugga någonstans, dock kände jag mig lite bättre till mods när även guiden klagade på detta.

 På Birkenau, till skillnad från på Auswitz, är nästan allting orört.  Det ser i princip ut som det gjorde när tyskarna lämnade och de överlevande blev räddade. Det kändes så sjukt konstigt att gå längs den långa vägen, där fångarna blivit uppradade och sorterade. Arbete eller gaskammaren? Att se de nerbrända husen, verket efter tyskarnas försök att dölja det hela. Att gå in i husen där de sovit, se inristningarna, höra hur guiden berättade om hur råttorna sprang på människorna som låg på stenbänkarna.

Helt betagen blev jag faktiskt inte förrän i slutet av guidningen när hon berättar om ett specifikt tillfälle. I en guidegrupp hade det varit en äldre dam med. Hon hade inte sagt något under hela vistelsen på Auswitz, men när de kommit fram till Birkenau hade hon börjat storgråta, och berättade att hon hade varit en av fångarna där under kriget. Det var första gången hon var tillbaka sedan dess, och även sista. Det gick inte att hålla tillbaka tårarna då, och det var första gången som det kändes riktigt verkligt.

 Jag kan verkligen rekommendera alla att åka dit. Jag vet inte, men det är något vi får höra så mycket om från tidigt i skolan, och även om det aldrig kommer att gå att förstå, tror jag nog ändå att man kan få ut en hel del av att faktiskt besöka platserna på riktigt.

Vi lämnade ett korrupt land för att mellanlanda i ett annat, Vitryssland. På flygplanet sitter en annan svensk som inte är nöjd med servicen. Han tycker att det tar alldeles för lång tid innan vi startar och han svettas tydligen väldigt mycket. Till sist brister det för honom och han skriker ut sin ilska med ett: ”What the fuck is the problem?!” Jag tvivlar på att detta utbrott hjälpte så mycket, men vi kom i väg till slut. Vi landar på flygplatsen i Minsk och blir inkörda i en transferbuss, som står stilla ett bra tag, eftersom tydligen var en ambassadör från Qatar med på planet. Ingen tycktes veta vem det var, och i ärlighetens namn vet jag inte i fall han kom ut från planet överhuvudtaget. Transferbussen börjar rulla men tvärstannar efter cirka 10 meter. Jag flyger in i ett räcke och får en möjlig vitryss över mig. När jag fått ordning på kroppen och försäkrat den möjliga vitryssen om att jag överlevt, ser jag att anledningen till tvärstanningen var att vi höll på att krocka med ett inkommande flygplan. Får en liten lätt känsla såhär i efterhand att den kraschen inte hade blivit helt hundra.

Vi lotsades in i byggnaden på flygplatsen och möts av en vänlig kvinna. Den vänliga kvinnan visar sig vara väldigt noggrann och frågar cirka 15 gånger om vilka som ska flyga vidare och till vilken destination. Hon meddelar att vi i gruppen som ska åka vidare till Polen kan vandra runt på flyplatsen hur vi vill, men prick 13.50 kommer hon och hämtar oss på övervåningen. Karin och jag tänker att det är säkrast att kanske sätta sig på övervåningen direkt, vilket vi gör. Där möts vi av en vakt som har tagit patent på en soffa. En tårtätande man som har tagit patent på en annan soffa och en ung kille som ligger i den tredje. Karin och jag delar på den fjärde. Efter ett tag lämnar vakten sin plats och Karin tar chansen att försöka gå och lägga sig på den, vakten kommer dock tillbaka och meddelar med hjälp av vitryska och teckenspråk att det där var banne mig hans soffa. Karin lämnar soffan.  Under tiden som vakten varit borta har den tårtätande mannen lämnat sin plats för att gå på toaletten. Vi vet inte om han var något specialfall, men i alla fall så kom vakten fram till oss och frågade på knacklig engelska vart mannen tagit vägen. Vi meddelade att han tagit ett toabesök. Vakten verkade mycket bekymrad över detta.  Stämningen i den svenska soffan blev lite stel efter detta. Hade han samma koll på oss? Och i så fall vågade vi gå på toa? Till slut tog vi steget, men jag vände i dörren. Jag möttes av ett till sånt där förbannat hål som vi stött på tidigare i Kiev. Hur orkar de stå och göra sina behov sådär?!

Klockan slog 13.50 och kvinnan kom och hämtade oss som utlovat. Hon samlade även in våra pass. Tillsammans med våra nyfunna vänner i den norska familjen skrattade vi åt det hela. Fick ingen visa sina pass själva i detta land? Eller var vi någon specialgrupp? Kvinnan var borta under en längre period och vi blev lite oroliga över att hon snott passen, men hon återkom och vi kunde placera oss på planet på Polens huvudstad Warszawa!

I Warszawa möttes vi av väntan. Vårt plan vidare till Krakow skulle inte gå förrän på kvällen. Men jag passade på att sova lite på den gröna mattan och vi käkade lite mat innan vi återigen kunde sätta oss på planet.

Vi landande i ett varmt och fuktigt Krakow, och vi undrade vad vi skulle göra nu. Likt tidigare planer hade vi inte bokat boende för denna natt, men vi bestämde oss för att försöka ta oss till Blue Hostel och se om de även kunde ta emot oss denna natt. Vi började gå mot det vi trodde var busstationen och möttes av en taxichaufför som erbjöd sina tjänster. Karin var osäker, men jag meddelade att om det funkat i Kiev så borde det funka här och vi följde med mannen till hans bil. Han var en jävel på att plocka upp folk, så inom loppet av fem minuter satt vi i en full minibuss och började rulla mot Krakows innerstad. Vi kom till sist fram till Blue Hostel och till vår glädje märkte vi att det låg väldigt centralt! Mannen i receptionen var inte den gladaste mannen på planeten, men han kunde erbjuda oss ett rum, som vi fick en nyckel till. Dessvärre gick nyckeln sönder när vi försökte öppna dörren, och mannen som inte var den gladaste på planeten, blev nog surast i universum. Men vi kom in, och så fint det var om man jämför med de vi utsatts för i Kiev! Fräscha toaletter och fina rum. Behöver ju inte prata allt för mycket om djuret som kröp runt i min säng.

Dags att upptäcka Kiev på en dag. Karin ville gärna besöka ett ställe som hon fått för sig hette ”Himmelska fridens torg” eller något liknande. Efter att ha läst vägbeskrivningen dit ett antal gånger slår det mig att det måste vara ”Självständighetstorget” som hon menar, samma torg som Fanzone ligger på. Så vi beger oss dit, skriker i McDonaldshuset, köper vatten och badar i en fontän tillsammans med småbarnen. Efter det beger vi oss mot nästa destination; statyn Motherland. På vägen dit möts vi av en ukrainsk man med en fågel i handen. Han frågar om jag vill hålla i fågeln. Jag tackar artigt nej, och tillägger på svenska att det inte känns som en bra dag för att få rabies.  Vi kommer till ett museum med prylar från andra världskriget. Vi går in genom dörrarna och möts av en tant i receptionen. Tyvärr var museumet stängt, och Karin och jag förundras en aning över att tanten ändå jobbade. Var hennes arbetsuppgift för dagen alltså att säga att museet var stängt? Vi traskar vidare mot Motherland och traskar upp med vår privata guide och får en himmelsk utsikt över Kiev.

Vi hade här fortfarande lite tid kvar innan vi skulle infinna oss vid marschen mot matchen mellan Sverige-Frankrike, och vi bestämmer oss för att bege oss till Tjernobylmuseét. Efter många om och men lyckas vi ta oss dit. Även fast jag inte förstod ett ord (allt stod på ukrainska/ryska), var det väldigt intressant och gripande, och jag tycker det är väldigt synd att vi inte hann med att åka till Tjernobyl.

Japp. Så var det dags för marsch igen. Och vi gick, och gick igen. Jag kan ju säga att mina fotproblem eskalerade denna dag. Utöver skavsår och överansträngning i foten drabbades jag även av värmeutslag. Värmeutslag över hela jävla fötterna. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, men bestämde mig till slut för att ta av mig tofflorna. Dock, på grund av den otroligt varma dagen var asfalten stekhet, vilket ledde till att jag även brände mig under fötterna. Inte helt klockrent om jag ska vara ärlig.

Matchen då? Jag skulle nog säga att detta var den absolut bästa match jag någonsin sett landslaget göra live, rent känslomässigt. Islandsmatchen på Råsunda i all ära – men det här var något alldeles extra. Jag hade rysningar större delen av matchen. Behöver jag nämna känslan när Zlatan går ut mot publiken och applåderar? Eller när han tar av sig tröjan och ger den till ett fan? RYSNINGAR. Ute på gatorna mötte alla svenskar upp ukrainarna som kom från Fanzone. Kärlek utbyttes mellan de två nationerna. Vackert.

Vi begav oss åter till hostelet och begav oss in i vårt nya rum. Ja, vi fick byta. Den största defekten med detta rum var låset, det krävdes personal och bedjande till högre makter för att låsa denna dörr. Men vår söta betjänt hjälpe oss gladeligen.  För att komma till flyplatsen i tid var vi tvungna att kliva upp i ottan och när vi kom ner till receptionen möts vi av vår betjänt igen. Han meddelar oss att det inte är någon tunnelbana som går vid denna tid och att han skulle rekommendera oss att ta en taxi till flygplatsen. Han erbjöd sig att ringa en taxi åt oss och vi tackade ja, så länge det inte kostade mer än 300 ukrainska pengar. Han försäkrade oss gång på gång om detta. Vi satt dock på helspänn hela resan ut till flygplatsen. Tack och lov behövde vi inte betala mer. Fem ukrainska pengar var det vi hade kvar. Inte ofta man lämnar ett land och har så lite pengar kvar!

Ja. Det var alltså Ukraina. Och jag måste säga att staden lämnade ett fint intryck i mitt hjärta. Jag vet inte, det kanske inte skulle varit samma upplevelse utan EM. Förmodligen inte, men ändå. De har självklart mycket att jobba med, men något jag diggade totalt var kollektivtrafiken! Det kostade typ 2 kr att åka. Ett månadskort kostar 90 kr! Och både bussar och tunnelbanor går mycket mer frekvent. Underbart. Där har ju framförallt SL något att arbeta på.

Efter att ha lämnat av Issa på flygplasten var jag forever alone in Kiev. Okej, inte helt för alltid, tack och lov, men för ett par timmar. Jag begav mig mot Camp Sweden för att försöka lista ut om det gick att åka på en tripp till Tjernobyl, och delvis om jag ska vara ärlig, kändes det som det säkraste stället att fallera runt på själv. Men att få ur något vettigt ur turisttanten var omöjligt. Hon bad mig att vänta, och jag väntade. Till slut gav jag upp och gick iväg. Jag hade förmodligen stått där än idag och väntat annars. Gick och satte mig på stranden och läste, men det var så förbannat varmt, så jag fick flytta mig till skuggan. Som vanligt var jag inte hungrig, men jag hade enbart ätit en Kitkat och ett äpple hittills denna dag, och det kändes väl inte riktigt som det var tillräckligt. Jag beslutade att gå upp till Mafia och äta där. Ensam.  På vägen upp mot staden fick jag något så djävulskt ont i högerfoten. Jag förstod verkligen inte var det var, men ont gjorde det. Valde att ta av mig tofflorna och gå barfota, eftersom jag inte ville sätta på mig gympadojorna, på grund av skavsåren jag drog på mig första dagen. Asfalten var kokhet, men vad skulle jag göra? Jag och min väska fick en plats på Mafia, och det kändes ensamt att sitta där själv. Jag gillar att göra saker själv, och har absolut inga problem med det, men det där med att äta själv ute bland folk, det är något speciellt med det. Fick en gratis citronlemonad i alla fall, och jag tänkte nöjt att jag nu skulle få vitare tänder. Efter min måltid bestämde jag mig för att ta bussen till flyplatsen igen och för att möta upp Karin.

Jag kommer till flygplatsen lite för tidigt, och sätter mig ute på en parkbänk i det vackra vädret för att läsa min bok. Jag hamnar i mitt i något slags party som ukrainska flygvärdinnor och piloter har. De verkade ha det trevligt, jag tyckte dock att de störde mig lite i min läsning.

Ett plan med svenskar kommer in. Ett gäng med lite äldre finklädda herrar kommer, och de har beställt två taxibilar. Chaufförerna står fint och väntar. En av herrarna förklarar att han och två till kan åka med den första taxibilen och att resterande i sällskapet kan åka med den andra. Chaufförerna förstår inte, och en av svenskarna utbrister: Men herregud, så trött jag blir! Välkommen till Ukraina tänkte jag, samtidigt som jag tog emot finaste Karin! Jag var nu inte längre ensam och vi kunde inleda vår färd mot vårt hostel, Hostel 2012.

Vi sätter oss världsvant på bussen in mot stan och bussen rullar igång. På vägen står en tant. Busschauffören tutar, och han tutar. Tanten hör inte. Stannar bussen? Nej, chauffören rullar vidare och tanten märker inget förrän vi är cirka en halv meter ifrån att köra på henne. Hade varit spännande att se om chauffören hade gått hela vägen, så att säga…

Vi tar oss till stationen i Kiev där vårt hostel ska ligga cirka 20 timmes promenad ifrån. Som vanligt är ju det där lite spännande, 20 minuter är ju inte särskilt lång tid, men när det finns cirka 120 vägar man kan välja, kan dessa 20 minuter snabbt glida upp till ganska många minuter, eller timmar. Vi frågar ett par ungdomar om de kan hjälpa oss. De svarar först att de inte vill svara på frågor, likt en advokat som skyddar sin klient. Men de ändrade sig snabbt och gör ett försök. Med den hjälpen gick vi cirka 200 meter innan vi återigen tar hjälp av ett gäng ungdomar. Dessa plockar fram sina smarta mobiler (faktiskt några av få som ägde sådana, jag kände mig hemma i Kiev, som också kan kallas de gamla mobilernas stad), och försöker hjälpa oss med hjälp av olika kartor. Till slut vinkar de in en Taxi till oss. Vi får ett billigt ukrainskt taxipris och sätter oss lite osäkert i taxin.  Jag vet vad som möjligtvis skulle kunna vänta oss, och Karin var helt ny på området. Taxin stannar utanför ett stängsel och ett stort tiovåningshus. Vi frågar lite försiktigt om han är säker på att detta är rätt, han svarar ja, men inte helt övertygande. Vi stöter på ett svenskt par i den mörka, men otroligt varma natten. Dessa svenskar hade, likt många andra svenskar i Kiev, druckit alldeles för mycket, så vi fick inte ut särskilt mycket av att prata med dessa. Men vi antog att det var höghuset som var vår slutdestination och vi klev in. Och, ja men visst! Det var Hostel 2012 vi hade kommit till och vi möttes av den unga, halvsöta och mycket engagerade killen som arbetade 24/7.

Hostelet hette ju som sagt 2012. Dock hade 2012 ingenting med utseendet på hostelet att göra. 1812 på hösten hade möjligtvis varit en mer korrekt benämning, även om vår del faktiskt var renoverad. Jag vill inte veta hur den orenoverade delen såg ut. Karin och jag skulle inte få dela rum av någon anledning, vi såg det dock inte som något jätteproblem. Efter lite problem med att ta sig in i mitt rum (vår vän i personalen fick nästan slänga sig in i dörren för att den skulle gå upp), möts jag av en toalett som inte har något lock och spolknappen var liksom lite simmande i vatten. Karin möttes av en toalett som var beklädd i bajs. Hon frågade om toaletten skulle städas inom den närmsta framtiden, och fick svaret att det skulle göras. Efter cirka 10 sekunder meddelar vår vän att vi kanske kan sova i samma rum ändå, och Karin fick lämna bajsrummet och joina mig i mitt rum, som förutom den simmande spolknappen, också hade en bild på Robert Pattinsson och Taylor Lautner, stenhårda sängar och små skalbaggsliknande djur som sprang runt på golvet.  Efter lite madrassförflyttningar valde vi att göra natt av den dagen och släckte lampan. Efter ett par minuter hör jag ett ljud av något som låter ganska mycket som ett litet större djur som springer omkring. Jag undviker. Efter ytterligare ett par minuter och fler sådana ljud frågar Karin mig om jag hör ljudet, och jag svarar att det gör jag dessvärre. Karin kliver upp för att gå på djurjakt. Inga djur hittas och vi får spendera denna natt i ovisshet.

Dagen hade nu kommit. Isabell, min bästaste vän och vapendragare skulle lämna Kiev och mig för att åka tillbaka till Stockholm. Efter många om och men i Volksvana hamnade vi i en minibuss som skulle ta oss till flygplatsen. Det var vi och fyra andra ukrainska människor. Två av damerna i bussen satt och skrattade åt Isabell halva vägen, innan jag blev deras offer. Vad de skrattade åt? Ingen aning. Men alltid kul att man kan roa, även när man bara sitter rakt upp och ner i en minibuss.

På flygplatsen sade vi som vanligt, likt våra vänner från Dawsons Creek; ”Say Goodnight and not Goodbye.”

Tack Isabell, min älskade vän, för den bästaste resan ever! Tänka sig, nu har vi faktiskt prickat av en av alla de saker vi så många gånger har pratat om att göra. Och även om logistiken inte var på topp, måste jag ändå säga att vi gjorde detta jävligt bra. Vi är som sagt fantastiska människor.

Dagen därpå beger vi oss in till city igen med buss 8a, som denna dag till ära verkade ta en annan väg, och vi hade ingen aning om vart vi skulle kliva av. Men efter att ha åkt så pass långt att det kändes som vi var på väg ut från staden igen klev vi av och valde att försöka hitta till fots. Vi begav oss till Camp Sweden med uppdraget att försöka få tag på biljetter till Sverige-Frankrike till mig och Karin. Visst, vi hade åkt ur turneringen. Men jag kände ändå på något sätt att det var väl nu de svenska grabbarna behövde oss som mest? Så väl på plats började jag ringa till de nummer som stod på anslagstavlan och fick till slut tag på en som jag skulle få köpa två biljetter av.

Nöjd som fan, kunde vi bege oss för att köpa vår sedvanliga frukost; frukter från ståndet på Camp Sweden. De muterade äpplena, de överbesprutade bananerna och de lite halväckliga pärona. På plats blev vi återigen anfallna av ukrainsk TV som ville intervjua oss. Vi ställde upp denna gång och försökte besvara frågorna vi fick på kass engelska med lika kass engelska. Bruden som intervjuade oss verkade, likt många andra, vara förvånad över hur två tjejer kunde åka ENSAMMA till Kiev enbart för att kolla på fotboll. Det var väl inget konstigt med det tyckte vi. Möjligtvis att det var just vi två som valt att åka, men vi hade ju överlevt hittills.

Efter detta beslutade vi oss för att sätta oss på en båt och åka en tur. Inte egentligen för att vi var så intresserade av vad vi möjligtvis kunde se, utan mer för att få en chans att känna den svalkande vinden. För det var varmt denna dag. Jävligt varmt. Vi gick in på Silver/Guld-delen av campingen, där det stod att en båt skulle avgå klockan 13.00. Vid kajkanten satt två andra svenskar som också väntade på båten. De var två lirare från Göteborg som vi förde ett bra samtal med angående öl och strippklubbar. Tydligen var både ölen och strippklubbarna väldigt bra i Kiev. Ja, enligt min mening var ölen lika äcklig där som någon annanstans och någon strippklubb besökte vi aldrig. Någon båt kom då inte, och vi valde att testa lyckan på andra sidan floden. Och där lyckades vi ta en båt och fick oss en trevlig pratstund med en kille från Nigeria som pluggade i Kiev samt hans blivande inhemska flickvän (jag förmodar att de är ett par idag). Tjejen var otroligt vacker, likt många andra ukrainska tjejer faktiskt. Det var lite sämre utbud bland männen, som den ena göteborgaren tidigare uttryckt det. Hon var även väldigt duktig på engelska och förklarade om hur saker och ting fungerade i Kiev, och hon blev även förvånad över att vi hade fått en sådan positiv bild av staden. Båtturen då? Ja, jag vet inte om vi fick se något sådär jättespännande, men det var svalkande i alla fall när vi tog steget att sätta oss på den skuggigaste platsen på båten.

Under båtturen började jag känna att något inte stod rätt till med min kropp, men jag ignorerade detta och vi begav oss ut på upptäcktsfärd. Isabell höll på att dö av värmeslag under vår promenad upp till Sofiakatedralen, och efter detta tog vi oss en lång vattenpaus i skuggan. Vi bestämde oss för att försöka ta oss tillbaka till Fanzone och äta på Mafia, där vi visste att det var hyfsad mat. Vi var inte speciellt hungriga, men vi hade slarvat med maten även denna dag, och insåg att vi var tvungna att äta även om det var varmt utav helvete. Under vägen kom mina fysiska åkommor tillbaka och jag meddelade Issa att en toalett behövdes på direkten. Vi hittade en restaurang som hade en skylt utanför där det stod Välkommen på svenska, och vi tog detta som ett bra tecken.

Restaurangbesöket resulterade i lite mat och sex stycken toalettbesök. Tre stycken var. Det mest pinsamma var att vi var ensamma på restaurangen och att personalen envisades med att stå placerade precis där man svängde in för att gå på toaletten. Jag menar, vad skulle man göra? Le lite ursäktande och peka på magen? Eller bara låtsas att det var fullkomligt normalt att behöva gå på toaletten var femte minut? Maten på detta ställe var ganska god åtminstone…

I ett lite starkare tillstånd begav vi oss mot Fanzone. Vi bestämde dock att vi inte fick äta något om det inte fanns någon toalett inom synhåll. Efter intag krävdes uttag, så att säga. Istället inledde vi ”Carlsmyr the show”. Vi tog av oss barfota och började dansa loss totalt på torget, och alla Kievs kameror verkade riktas mot oss. Och ja, behöver vi säga att vi tyckte det var kul? Mer mediakåta människor får man väl leta efter… Tror inte jag överdriver särskilt mycket om jag säger att det var minst femtio personer som tog kort med oss denna eftermiddag/kväll. Och vi poserade glatt, antingen genom att göra segertecknet eller genom att göra tummen upp.  Vi träffade vår vän Dima. Dima, den ukrainska 22-åriga killen, som knappt kunde ett ord på engelska, men som av någon anledning trivdes i vårt sällskap. Vi träffade också den så kallade gestikulerande mannen, som envisades med att prata på ukrainska med oss samtidigt som han gestikulerade starkt och gjorde konster med sin tunga. Hans favoritskådespel var att säga Ukraiina och Schweden,  samtidigt som han smashade Ukraiiina-handen på Schweden-handen. Som sagt, förstod vi inte ett ord, men Dima uttryckte flera gånger Bad man, så vi får väl anta att det inte var trevliga saker som sades. Men vi brydde oss inte, utan fortsatte att showa och göra tummen upp mot Dima. Han tycktes gilla detta. Han joinade oss under hela kvällen och satt med oss så vackert och tittade på fotbollen. Detta var lätt den bästa kvällen på plats och det var verkligen som den ukrainska kvinnan sa ”The swedes and the ukrainians are family now.”

Vi hoppade på buss 8a även denna kväll ut mot Hostelet, och vem körde inte bussen om inte vår vän från kvällen innan? Vi log glatt mot varandra. Vi försökte utnyttja stoppknappen på bussen när vi närmade oss Hostelet, men det verkade inte riktigt fungera så, så vi fick fint åka med till slutstationen igen, och konstaterade bittert att det skulle ta oss minst 20 minuter att gå till Hostelet därifrån. Men vi börjar promenera tills det stannar till en buss bredvid oss. Och visst, det är vår vän busschauffören som vinkar in oss. Han kör oss hela vägen tillbaka till Hostelet och vi tar ett fint avsked med slängkyssar.

Klockan är närmre halv 2 på natten och jag funderade på ifall dörren verkligen skulle vara öppen nu. Isabell menade på att det måste den ju vara. Men icke. Det var låst. Jag knackar lite försiktigt på dörren och tack och lov kom en ur personalen och öppnade. Vi lade oss i sängarna och jag höll precis på att slumra in när jag hör att det knackar på dörren.  Jag tänker att han borde väl öppna för dem med? Det knackar igen. Och igen. Till slut bestämmer jag mig för att hoppa ner från min bädd, och göra en insats. Japp. På en våningsäng ute i hallen ligger nattpersonalmannen och sover. Grabbarna som jag släppte in tackade så fint och vi skrattade lite åt den sovande mannen. Förmodligen arbetade han väl ideellt, så det var väl okej att han sov lite extra.

Morgonen kom och jag tog steget att gå ner till vattnet för att tvätta bort Sverigeflaggan från ansiktet. Jag gick upp till tältet och frågade om det var borta. Isabell svarade fint att det var lite kvar. Jag gick ner igen. Skrubbade. Gick upp till tältet igen, fick samma svar. Vandrade ner igen, men den här gången tog jag med det ukrainska schampot. Det gröna ukrainska schampot hade en förjävla bra effekt! Eller så var det blandningen mellan det lite halväckliga ukrainska vattnet och det ukrainska schampot som var en bra kombination.

Innan Englandsmatchen hade vi diskuterat hur vi skulle göra med campingen, om vi skulle stanna den tredje natten eller inte. Med tanke på resultatet i matchen och oturen med vädret valde vi att bege oss mot Football Hostel. Vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Vägbeskrivningen som Hostel. Com gav var ungefär såhär: Från Volksvana går det bussar som stannar i närheten av hostelet. Det stod inte vilken buss som skulle tas och inte heller vart man skulle kliva av. Väl på plats i Volksvana satte vi oss på en trappa tillsammans med Pärmen för att försöka reda ut situationen.  Mitt i vårt febrila tänkande kommer en städtant fram till oss. Hon är iklädd Sverigetröja och är överlycklig över att få träffa två svenskar. Eller ja, vi kan ju anta det i alla fall, hon kunde, likt de flesta andra, inte ett ord engelska. Men hennes tandlösa mun gick i ett ändå. Hon bjöd oss på varsin Bountey, vi försökte avböja, men hon insisterade. Kan meddela att vi inte åt upp dessa.

På väg mot en slumpvald buss haffade en taxichaufför tag i oss. Vi tänkte, vad fan, vi hade ju redan gjort det mesta man blivit varnad för att göra i Kiev, så varför inte även testa Taxiväsendet? Vi hoppade in i taxin och visade vart vi ville åka till ett pris för 200 ukrainska pengar. Vi tyckte det var ett bra pris, men fick senare lära oss att man inte skulle betala mer än 100 ukrainska pengar för taxin. På radion spelades Sexy and I know it och vi susade fram i den ukrainska trafiken, utan bälte. Visst fan fanns själva bältet, men själva spännet i taxibilen var bortplockat (ett vanligt fenomen i Ukraina). Vi åkte och åkte, till slut ser jag Fan Zone. Jag meddelar Isabell min iakttagelse och tänker att det är ju ta mig fan helt otroligt. Låg hostelet precis vid stället vi hängde vid 24/7? Jag frågade chauffören om han var helt säker på att det var rätt, och det var han. Vi betalade och klev ur bilen. Och ja, adressen var rätt. Men vart låg ingången till hostelet? Vi gick fram och tillbaka och ryckte i dörrar, utan framgång. Till slut går vi runt huset och ser två män sitta på en parkbänk med resväskor och bredvid står en tant och gestikulerar vilt samtidigt som hon skrattar och pratar på i 180 på ukrainska. Vi går fram och frågar om det är Football Hostel. Herrarna på bänken berättar att så inte var fallet men att det även var dit de skulle. Vad är oddsen att det finns två vägar med samma namn i samma stad och att ingen vet vart den vi skulle till låg? Det visade sig dock att våra två vänner från Puerto Rico hade fått hjälp av tanten, som fann situationen ytterst rolig, att få tag på en ny taxi. Jag frågar ifall det är okej att vi åker med, och det var det. Taxin kom, och det blev en minst lika spännande resa. I bilen pratades fyra olika språk. Jag och Isabell pratade svenska. Våra vänner från Puerto Rico pratade spanska. Jag frågade dem litegrann på engelska. Och den ukrainska taxichauffören pratade på ukrainska. Med sig själv.  Efter en lång resa och lite problem med lokalsinnet från vår chaufförs sida kommer vi fram och gör oss redo för att checka in. Vi är beredda på att svara på en massa konstiga frågor igen, men icke. Hello, we would like to check in? En kvinna leder oss in i en sovsal med en massa sängar. Do you want to sleep in this bed or this bed? Eeeh, we can take this bed? No, do you want this bed or this bed?  Okey, we want this bed! Okey. Det var den snabbaste incheckning jag varit med om. Där gällde det bara att vara bestämd över vilken våningsäng man ville ha.

Det visade sig vara ett ganska trevligt rum ändå. Våningsängen var väl cirka 1.80 hög och 60 cm bred, utan vare sig stege eller skyddsnät, men vi delade i alla fall sovsalen med ett gäng svenska killar. Våra vänner från Puerto Rico valde av någon anledning att lämna stället. Efter att ha duschat (inget man var  bortskämd med på denna resa) tog vi buss 8a in till staden igen. Kan tillägga att vi här var civilklädda. Vi hade alltså inte på oss Sverigeoutfiten hela tiden. Vi åkte till slutstationen, som vi blivit tillsagda, och därifrån skulle det tydligen vara lätt att hitta till Fan Zone. Jo, men visst. För andra människor var det kanske lätt, men Isabell C och Malin D snurrade runt halva Kiev innan vi hittade rätt. När vi väl kommit fram lade vi oss utanför på en gräsplätt och vilade oss lite. Vi var trötta och svaga som människor. Men inte fan fick vi vara ifred, först kommer en kille fram till oss med en bok med en massa underskrifter. Som svensk förväntade jag mig att det var någon protest mot något av något slag, och att de ville nu samla in namn. Men icke då, i Ukraina arbetas det inte på det sättet. Istället berättade han att han samlade in underskrifter från tjejer som han tyckte var söta på stan. Men det kanske är minst lika viktigt? Efter en stund kommer hans vän fram med en egen bok. Vi skriver under även där, och jag meddelar honom att han har fått in fler underskrifter än sin vän. Han blev glad. Inte nog med detta kommer det även fram två ukrainska män utklädda till djur. I typ 30 graders värme. Om vi var äckliga, vad var inte de då? Djuren började att ta kort med oss och de passade även på att tafsa litegrann. Vi skrattade lite lagom, och tänkte att det tar väl slut snart. Helt plötsligt börjar de kräva betalt av oss! De menade att detta var deras jobb och de hade ju faktiskt tagit kort på oss med dem. Som om det skulle vara en ära av något slag?! Vi lackade ordentligt och började försöka föra en diskussion på det engelska språket. Det gick väl sådär. De sa hur mycket pengar de ville ha av oss, och vi responderade med ett ”we didn´t ask for this!”  Vilka vann matchen? Tyvärr vann de ukrainska djuren. Issa tyckte att det var onödigt att vi skulle få dem efter oss, så vi betalade och gick därifrån, en aning lacka.

Denna kväll tog vi oss återigen in på restaurang Mafia, och denna gång åt vi. Blev pasta Carbonara för Issa och Pasta Bolognese för mig. Det var hyfsat gott! Mindre goda var de ukrainska drinkarna vi beställde in. Min innehöll någon slags ukrainsk sprit. Herregud, vad äckligt det var! Men billigt. Och sådant uppskattas ändå och vi slukade dem. Eller ja, sluka och sluka. De kom ner till slut.

Efter att ha kollat på matcherna i Fanzone var vi otroligt trötta och bestämde oss för att ta oss tillbaka till Hostelet. Tyvärr, på grund av vår vilsegång tidigare på dagen, hittade vi inte tillbaka till busshållsplatsen. Issa hade dock ett svagt minne av att bussen hade stannat vid Universitet, stationen som vi hamnade vid efter matchen, och vi sätter oss på tunnelbanan och går av där. Vi blir överlyckliga när det står 8a på busshållsplatsen precis utan för tunnelbanan. Bussen kommer och vi hoppas glatt på. Vi åker i ca fem minuter, sedan stannar bussen och busschauffören kliver av. Jag tänkte som så många gånger förr denna resa, vi är i Ukraina. Chaffisen tar väl bara en spontan rast här? Efter en stund kommer han på igen och börjar prata med oss på ukrainska. Vi försöker förklara att vi inte förstår honom, och med tanke på hans ansiktsuttryck förstod inte han oss heller. Till slut lyckades vi med hjälp av kroppsspråket förstå att det där var slutstationen och vi var alltså tvungna att kliva av bussen. Jag blev här riktigt irriterad, hur i helvete kunde vi vara så dumma att vi inte kollade vilka de andra bussarna var som gick mot Hostelet? Men vi tog tag i saken, och lyckades ta oss över till andra sidan vägen – och se där, där kom en ny 8a åkandes. Vi sprang för glatta livet för att hinna med den och när vi väl var på och gick fram för att betala, var det samma busschaufför. Han skrattade lite åt oss och viftade med handen. Vi slapp betala. Vi åkte och åkte. Till sist blev vi medvetna om att vi faktiskt inte hade någon aning om vart vi skulle gå av, det var ju kolsvart, och vi hade inget att gå efter. Vi åkte förbi Kievs andra flygplats (som för mig alltid kommer vara flygplatsen där ryssen Andreijs bil stod parkerad), och visste på så sätt att Hostelet inte låg alltför långt därifrån. Men vi var helt lost. Vi hade absolut ingen aning om vilket håll vi skulle sätta av åt. Vi bestämde oss återigen för att hoppa in i en ukrainsk taxi som vi vinkade till oss. Vi åkte i cirka en kilometer, och där låg Hostelet. Japp. Så var det med den saken.

Väl inne på Hostelet blev vi mötta av en i ”personalen”, han vinkade med oss samtidigt som han pratade på ukrainska. Han pekade och menade att vi skulle följa med honom upp för trappan. Isabell tvekade och stannade i trappan, medans jag följde med. Mina tankar flög iväg till Hp and the deathly hallows, då Harry följer med, den han tror är, Bathilda Bagshot uppför trappan i Godrics Hollow, men så visar det sig att det är Nagini. Mannen i fråga leder in mig i ett omklädningsrum där det finns duschar och toalett. Jag bara skakade på huvudet och skrattade. Vad ville han med detta? Issa och jag vandrade ner igen helt oförstående. Till sist slog det oss att mannen i fråga inte alls var galen, utan väldigt vänlig. Han ville ju bara visa oss att det fanns toaletter och duschar på ett annat ställe i fall vi ville vara ifred. Jag blir fortfarande lite rörd när jag tänker på den gesten (och skäms samtidigt lite för att vi inte förstod).

Vi lade oss till rätta i våra sängar. Jag var lite nervös över att jag skulle ramla ner. Isabell var lite nervös att sängen skulle spricka och att hon skulle vakna av att jag föll ner över henne. Men vi lyckades somna, och fick sova ett tag innan resterande grabbar kom hem. De tyckte tiden var passande för att prata och inledde med ”varför i helvete valde ni att bo här?”. Vi undrade i den sekunden detsamma. Men när Isabell till slut lyckats få dem att inse att vi inte var från Linköpning kunde vi vackert sova vidare, tills vi hade ett eget nattligt samtal. På något sätt började vi vakna upp samtidigt, och jag börjar prata med Issa efter att precis ha drömt. Isabell svarar, och frågar efter en stund: ”Malin, vart är du någonstans?” Jag, som vid den här tidpunkten nästan har vaknat till helt, svarar: ”Jag är här uppe, vart fan skulle jag annars vara?”

Fredagen den 15 juni. Det var ikväll det gällde. Matchen mellan Sverige och England. Våra matchdräkter vad lite lagom fuktiga och kalla efter den blöta natten. Men vad skulle vi göra? Det var matchdag och hela munderingen skulle på. Vi målade oss i ansiktena och vi var redo att möta dagen. Till frukost köpte vi lite frukt som vi åt under uppsyn av några ukrainska poliser, för att sedan bege oss till Eventzone för att lyssna på Lasse Granqvist och Ralf Edström. Dessförinnan hade vi blivit tillfrågade av ukrainsk TV att vara med i en diskussion. Vi förstod inte riktigt ifall den skulle vara i tre timmar eller om den skulle äga rum om tre timmar, hur som helst avböjde vi. Vad skulle vi tillföra i en diskussion där vi inte skulle förstå frågorna och där de förmodligen inte skulle förstå oss, om vi mot förmodan skulle förstå? Och dessutom ville vi inte missa Raffe och Lasse. Underbara människor förövrigt. Ingo var dock en lika dålig intervjuare som dagen innan. Efter lite korttagning med våra idoler blev vi tillfrågade om vi ville vara med på en intervju och korttagning med nyheter24. Detta tackade vi inte nej till, vi kände att det var vår plikt som människor. Artikeln kan ni läsa här: http://sport.se.msn.com/em2012/photopage.aspx?cp-documentid=250278517  . Att bruden lyckades få ut något av det hela är imponerande, eftersom vi pratade i munnen på varandra hela tiden.

Upp till Fanzone igen och besöka Swedish Corner. Pinsamt nog var det Chris som tipsade oss om denna del av zonen… Vilket visar lite på vilken koll Carlsmyr hade. Visst, det var häftigt med alla svenskar som samlades på ett och samma ställe, men Isabell och jag föredrog att hänga med annat folk. Jag menar, svenskar ser man ju varje dag. I Sverige. Men vi fick höra Glenn Hysén prata litegrann och även se honom sparka iväg en stenhård boll på en kille i 17-års åldern, för att sedan bara gå därifrån utan ett ljud. Kanske är så man gör i Göteborg?

 

På väg mot en restaurang frågade en kvinna om vi kunde ta en bild med henne. Såklart ställde vi upp, och hon drog iväg oss upp mot en bil. Skulle vi åka iväg någonstans för att ta en bild? Tydligen skulle vi bara posera utanför bilen. De var från någon slags tidning tror jag. Var lite osäkert eftersom de inte förstod det engelska språket. De tog våra mailadresser och jag väntar fortfarande på det där mailet… De kan ju rent krasst menat att vi skulle skriva ner något annat visserligen.

 Vi gled in på en restaurang som jag antar räknas som en lite finare ukrainsk sådan. På plats satt ett gäng svenskar i 45-50 års åldern. Männen i fråga hade befunnit sig på restaurangen sedan 10.00 och nu var klockan 16.00. Med tanke på mängden ölflaskor som stod på bordet kunde man ha trott att de befunnit sig där sedan 10.00 dagen innan. Jag hjälpte två av männen, som var lite mer åt det nyktra hållet, att måla svenska flaggan i ansiktet. Som tack blev jag bjuden på vin. Jag var nöjd. Vad åt vi? Någon ukrainsk kyckling. Det smakade väl sådär, men det slank ner ända tills en av våra blivande vänner uttryckte: jag skulle inte äta den där kycklingen om jag var ni. Sist jag åt kyckling i Ukraina mådde jag inte bra efteråt. Vi lade ner besticken och bestämde att vi hade ätit färdigt för denna dag.

Vi hänger på våra nyfunna vänner mot marschen som skulle ta oss till matchen. Issa och jag hade ingen aning om hur vi skulle ta oss till platsen där samlingen var, men att lita på grabbarna var även det lite osäkert. Deras alkoholhalt i kroppen skulle nog mätt ganska högt på ett test. Men vi hade även tur denna gång och kom fram. Vi sjöng tillsammans med de andra fansen och slängde oss som galningar efter svettbanden som var gratis. De var dock från Expressen… Är ju Aftonbladet som gäller för oss i vanliga fall. Men, de var ju ändå gratis. Vandringen till arenan är lång, men underbar. Typ 15,000 svenskar som går tillsammans och sjunger! Kan det bli vackrare?

Väl framme vid arenan tar vi våra platser direkt och suger in stämningen. Fler folk kommer in, men inga svenskar verkar vara placerade vid vår sektion. ”Gunde”, vars hälsotillstånd var lite sådär för stunden, satt alla fall på samma rad. Jag tycker det var viktigt att han hade köpt med sig lite mer öl, kändes som det var precis vad han behövde. Istället hade vi en del ukrainare runt oss samt två trevliga tyskar. Jag berättade för ena av dem att jag även skulle ta en tripp upp till Polen också. Men valde att inte nämna besöket på Auswitsz, jag vet inte riktigt hur stämningen skulle ha blivit då? Istället hade vi ganska trevliga samtal, även om det var en aning ansträngande att både prata om svensk snaps, titta på matchen och sjunga med i alla ramsor samtidigt.

Matchen då? Ja, som vi alla vet förlorade vi med 2-3. Kung Mellberg gjorde två mål, men det räckte inte denna kväll. När slutsignalen kom var det som all luft gick ur arenan, bortsett från i denna sektion där engelsmännen befann sig. Våra tyska vänner visste inte riktigt hur de skulle säga adjö. Vad säger man till några som precis åkt ur ett stort mästerskap? Vad säger man överhuvudtaget? Vi satt kvar ett tag under total tystnad, innan vi valde att lämna arenan och för att bege oss tillbaka till vårt tält.

Ca 20,000 svenskar var på plats och såg matchen live i Kiev, och dessa 20,000 lämnade arenan ungefär samtidigt. 20,000. Och ändå lyckades vi tappa bort varenda en. Man kan ju undra hur det ens är möjligt, men det gick tydligen. Och det blev en förbannat lång vandring genom Kiev. Till slut gav vi upp, det var lika bra att försöka hitta till en tunnelbanestation. Såg två män som såg ut att veta något. ”Excuse me, do you speak english? Of course we do, we are from England!” Såklart lyckades vi fråga två engelsmän, men de visste i alla fall vart närmsta tunnelbana låg, och det var väl huvudsaken i detta läge.

Tunnelbaneresan gick fint. Vi visste vart vi skulle gå av för att kunna byta till banan som ledde oss till Postova Ploscha. Dock var det ett helvete att hitta själva spåret! Till slut frågar vi två ukrainska män om hjälp. Sergeij och Sergeij som de hette valde dock inte att enbart förklara vägen, utan även följa med. De följde med fram till rätt spår. De följde med på tunnelbanan. De följde med till Postova Ploscha. De klev också av i Postova Ploscha. Vi började ett tag tänka att de även skulle följa med oss till vårt tält, men tänkte att det skulle väl bli lite väl trångt att även trycka in två ukrainska män i 45-års åldern i vårt lilla tvåmannatält? Efter att ha försäkrat dem om att vi faktiskt visste hur vi hittade till campingen, och att nej, deras väg var inte bättre, lyckades vi skaka av oss dem och kunde ta oss till vårt tält. Klockan var cirka 02.00 när vi väl kunde krypa in i tältet.

Stämningen på Camp Sweden var inte på topp, och jag skulle inte bli förvånad om det var många tårar som fälldes runt om på stranden. Det var inte heller bara svenskarna som grät, utan även himmelen började storböla. Det regnade och det regnade. Det droppade in på min sovsäck. Jag räknade dropparna ett tag, och funderade på hur lång tid det skulle ta innan det läckte in. Och Där gjorde det det. Mm, så mysigt. Efter ett tag bestämde jag mig för att titta på klockan i förhoppning om att det hade gått ett par timmar. ”Har det bara gått en timme?!! Någon måste ta mig fan driva med oss?!” Isabell höll med från sin sida i det våta tältet. Om Rudolf Andersson upplevde det som att han varit med om århundradets kallaste natt i sitt förtält, skulle han ha varit med oss denna natt i Kiev.

Likt det som jag beskrev förut, menade Simon Bank att det som det svenska landslaget kunde luta sig tillbaka mot när de begav sig mot Kiev var att de hade logistiken på deras sida. Isabell och Malin hade inte logistiken på sin sida. Dock hade vi världen på vår sida under visiten i Kiev, något som det svenska landslaget inte hade.

Taggade till tusen möttes vi upp i familjen Carlssons bil cirka 04.30 den 13 juni och begav oss mot Arlanda. En viss ångestnivå fallerade runt i bilen, men också total glädje. Vi var äntligen på väg mot Kiev och EM 2012.

 

Första stoppet gjordes i Riga. Vi var lite tveksamma i fall vi kunde lämna flygplatsen eller i fall vi var tvungna att spendera våra 9 timmar på flygplatsen. Varken Isabell eller jag är några större fan av att använda oss av det engelska språket, men här hamnade vi i en återvändsgränd – någon av oss var tvungen att ta kontakt med en lettisk människa. Och jag skulle säga att jag gjorde det med bravur. Hon i hålet förstod mig och jag förstod henne. Precis som den lettiske pengaväxlingsmannen senare förstod att vi var efterblivna.

Väl inne i Riga var vi lite osäkra på vad vi skulle göra. Våra Nya zeeländska vänner hade gått av en station tidigare och vi var ensamma. Mannen som uttryckte: ”You are funny girls!” var väl kul på sitt sätt, men inte särskilt hjälpsam. Vad gör man i en stad som man absolut inte får gå vilse i på grund av ett väntande flygplan? Vi började fallera längs ån. Såg en brud som målade prickar på asfalten. Hittade ett turisttåg som vi satte oss på. Vi misslyckades med betalningen men fick till sist ordning på allt och kunde få våra hörlurar. Det fanns en guide på svenska! Som visserligen lät som jag måste ha gjort när jag översatte tyska texter till svenska. Det som Riga hade att bjuda på var vägar som hade bytt namn. Varenda väg vi åkte in på hade på 1700-talet haft ett namn, men som sedan blivit utbytt till det nuvarande. Det finns även sju gator i Riga som heter Smedjegatan. Den ni.

Av någon anledning beställde vi flygbiljetter den 13 juni, trots att vi inte hade någonstans att bo förrän den 14e. Förmodligen hittade vi en billigare resa då. Men tanken var i alla fall att vi skulle spendera vår första natt på Kievs flygplats Borispol. Väl på plats ångrade vi oss – stället kryllade av ukrainska militärer, därav kändes det inte som ett bra alternativ. Istället bestämde vi oss för att sätta oss på bussen in till City och antingen hitta ett boende för natten eller så fick vi helt enkelt vandra runt.

Det är valen här i livet som avgör hur framtiden ska bli. Jag gick på bussen först, och det fanns inga platser bredvid varandra lediga, vilket innebar att Issa och jag behövde splittra på oss. Till höger i bussen ser jag en halvsöt kille i 25-års åldern. Sätter jag mig bredvid honom? Nej, jag väljer mannen till vänster. Isabell får killen till höger, som är vår blivande vän Chris. Född i England, men numera bosatt i Norge. Min käre vän till vänster visade sig vara Andreij. Ryssen från Sibirien som är manager på chokladföretaget Mars. Andreij visade sig vara en mycket hjälpsam man, med vissa språkbrister gällande engelskan. ”Im, sorry, my english isnt so good.” Thats okey! My russia isnt so good either. Andreij förstod inte riktigt skämtet, men jag tycker det är viktigt att försöka lätta upp stämningen så gott det går.

Det finns mycket som är positivt med det ukrainska kollektivsystemet (jag kommer återkomma till det), men som ny i landet är det inte det lättaste att veta när man ska kliva av. Den enda på bussen som verkade veta var Andreij. Så jag, Issa, Chris och även två andra vänner valde att vänta tills han tänkte kliva av. Vi hade redan blandat in Chris och Andreij i vårt lilla problem angående boendet. Andreij, efter att ha använt sig av uttrycket ”I sink, I sink” ett par gånger, ringde upp en vän som bodde i Kiev för att se om han hade några tips. Tipset var att det förmodligen skulle stå folk vid tågstationen som ville hyra ut rum i sina lägenheter. Men Andreij kunde för allt i världen inte förstå hur vi satt oss i denna situation; ”What I dont understand is why you arrive to Ukraine without a place to stay!” Chris gav oss ett trevligare alternativ som Issa direkt nappade på och kanske tryckte på lite extra. Han menade att vi kunde följa med till hans hostel, och försöka få ett rum där, alternativt bli insmugglade och sova på hans golv.

När vi väl kommit av bussen var Andreij pepp på att leka guide ”Okey, lets go”. Vi följer efter honom med en viss osäkerhet. Vart vill denna ryss föra oss? Till slut ser vi märket som meddelar oss att en tunnelbana finns under jorden. Vi säger hej då till Andreij som tittar efter oss med en min som påminde lite om Ove Sundbergs när han står utanför fönstret i regnet. Isabell fastnade i tågspärren och fick hjälp av en ukrainsk spärrdam, men vi var på väg.

Två svenskar och en britt/norsk i den ukrainska natten. Och natt hann det bli innan vi hittade hostelet. Vi vandrade upp och ner längs samma gata, men fann inget. Chris ber om ursäkt för att han lurat dit oss. Vi tackar Chris för att vi inte behöver vandra runt själva. Vi frågar en familj som är ute och går med en hund. Och även med en iller. Men till slut, hittas hostelet. Det låg precis i mitten av gatan vi vandrat fram och tillbaka på. Isabell och jag väntar utanför för att få vår dom. Vi gör oss beredda på att få sova på gatan, eller i en buske som jag envist föreslår. Men efter ett tag kommer vår räddare i natten och meddelar att de har rum över. Vi slipper sova ute på marken, och inte heller i en buske för den delen. Efter ett förbannat ifyllande av papper med rubriker som vi inte förstod fick vi får nyckel och vi tar hissen upp mot våningen där jag tror vi bor. Jag tar fram vår nyckel och sätter in den i rum 408 och försöker vrida runt. Jag förbannar det ukrainska hostelväsendet i tanken, för inte fan kommer vi in. Problemet låg dock inte i ukrainska hostelväsendet. Problemet låg i mig. Rum 804 var vårat. Jag ber om ursäkt till de personer som kan ha bott i rum 408 natten mellan den 13-14 juni. Det var inga våldtäktsmän eller tjuvar som försökte bryta sig, utan bara två förvirrade och mycket trötta svenskar.

Rummet visade sig vara ganska fint (speciellt med tanke på vad som senare skulle dyka upp på resan). Sängkläderna var lite östiska som Isabell hade uttryckt det och kudden var inte bara en kudde, utan även ett vapen. Man hade lätt kunnat döda någon med vederbörande om det skulle bli aktuellt, vilket det som tur var inte blev. Vi fick sova hela natten i lugn och ro.

Nu börjar det gå för långt. Vad är det som händer? Varför i hela världen ska alla bajspåsar samlas utanför vår port?! Funderar starkt på att ta ledigt i ett par veckor och placera mig själv i buskaget för att ta reda på vem som är den skyldige. Vore något att skriva på CVt; "detektiv, fann lösningen på mysteriet med bajspåsarna".

Igår vaknade jag upp efter att ha sovit alldeles för lite, och Anna konstaterar bara att hon har vaknat på fel sida. Det känns inte som en bra dag, men vi bestämmer oss ändå för att bege oss ut för att plocka blåbär. Jag ringer Karin och vi bestämmer att vi träffas klockan 12. Anna och jag sätter på oss regnkläder och stövlar. Vi plockar fram fyra plastburkar. Två stora och två små. Jag menade på att det är viktigt för självförtroendet att ha en liten burk att plocka i först, för att sedan hälla över till den stora. Anna håller med.

Vi beger oss ut i höstvädret och jag säger åt Anna att sätta sig på Ingrid, så det skulle gå lite fortare. Vi sparkar igång unisont, så som många gånger förut och vi konstaterar att det är en skitdag. Efter cirka 500 meters cyklande i snigelfart säger Anna; Det kanske inte är försent att kliva av. Jag förstår inte alls vad hon menar? Vadå kliva av? Hon utbrister lite högre: Stanna! Och jag stannar, medans Anna meddelar att det var två civilpoliser som körde förbi oss. Vi börjar gå i vanlig takt och hoppas att de ska åka vidare. Men icke, de kommer tillbaka och stannar precis framför oss och ut ur passagerarsätet kliver en halvsnygg ung polis. Jaha, tjejer. Ni vet att man inte får skjutsa va? Vi försöker berätta för honom att vi trodde att man fick göra det om man var över 15 år båda två. Han meddelar att lagen säger att en vuxen får skjutsa någon som är under 15 år om denna sitter fastspänd i en stol på pakethållaren. Såhär i efterhand skulle jag vilja se någon trycka ner en pubertal 14-åring i en såndär stol, men okej. Jag funderade på att snacka vidare, men så hör jag en läspande röst i mitt huvud och kopplas tillbaka till rättskunskapen på gymnasiet; Det är upp till en själv att hålla koll på lagen, man kan aldrig skylla på att man inte visste. Jag ger upp och frågar polisen med stadig röst: Jaha, vad händer nu då? Han tittar på oss och svarar med lika stadig röst: Det blir böter, 500 kr. Här tappar Anna och jag allt och utbrister: Nej!!! Anna, som tydligen har haft som mål i livet att snacka sig ur en böter, går ut stenhårt med argumentet: Men vi skulle ju bara plocka blåbär! Om du släpper oss så kan ni få lite blåbär. Polisen tittar på sin kvinnliga kollega som inte kan låta bli att skratta åt stockholmaren och göteborgaren iklädda regnkläder, och svarar: Ja, blåbär är ju gott... Vi ser på honom att han börjar tveka, och Anna trycker vidare; Det är ju terminsstart imorgon... kurslittertur och sånt.... Han tittar på oss medlidsamt och frågar: Har ni precis börjat plugga? Jag fattar vinken och plockar fram min barnsligaste röst och vi svarar i kör: Jaaaa!!! De behövde ju inte veta att detta är mitt tredje år och Annas andra. Sedan lovar vi hederligt att vi aldrig skulle göra om det, att vi alltid skulle gå hädanefter. Och till slut gav han upp och hälsade: Gå försiktigt!

Vi hade klarat oss ur boten och börjar vandra. Vi tittar på varandra, och konstaterar att det är för tidigt för en high five. Vi går lite till, och sedan firade vi. Nöjdare kriminella får man leta efter.

Blev det några blåbär? Japp. Vi satt i skogen nära vägen, och folk tittade på oss som om vi var dumma i huvudet. Men det blev fyra liter. Så det var det värt.

Nu design på blogg.se, nytt läsår för Malin. Det inleds med en förbannad förkylning. Men annars känns det faktiskt bra! Hade lite ångest igår, men ja. Jag behöver lite struktur i vardagen för att få något gjort. Kom hem 17.00 idag, och har ändå fått mer gjort på den här tiden än jag hade fått på en hel ledig dag. Ny termin betyder ju även ny kurs. Nya människor som skall mötas, och ändå har jag mest ångest över att jag möjligtvis kommer att misslyckas med det tekniska. Herregud. Ny termin innebär även en massa nya studenter och fler tillbakakomna sådana. Stod massvis med cyklar utanför ÅC och staden flockas av nollor och faddrar. Jag vet att det kanske låter tråkigt, men om jag ska vara helt ärlig, så är det skönt att jag är förbi det där.