Malin

Morgonen kom och jag tog steget att gå ner till vattnet för att tvätta bort Sverigeflaggan från ansiktet. Jag gick upp till tältet och frågade om det var borta. Isabell svarade fint att det var lite kvar. Jag gick ner igen. Skrubbade. Gick upp till tältet igen, fick samma svar. Vandrade ner igen, men den här gången tog jag med det ukrainska schampot. Det gröna ukrainska schampot hade en förjävla bra effekt! Eller så var det blandningen mellan det lite halväckliga ukrainska vattnet och det ukrainska schampot som var en bra kombination.

Innan Englandsmatchen hade vi diskuterat hur vi skulle göra med campingen, om vi skulle stanna den tredje natten eller inte. Med tanke på resultatet i matchen och oturen med vädret valde vi att bege oss mot Football Hostel. Vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Vägbeskrivningen som Hostel. Com gav var ungefär såhär: Från Volksvana går det bussar som stannar i närheten av hostelet. Det stod inte vilken buss som skulle tas och inte heller vart man skulle kliva av. Väl på plats i Volksvana satte vi oss på en trappa tillsammans med Pärmen för att försöka reda ut situationen.  Mitt i vårt febrila tänkande kommer en städtant fram till oss. Hon är iklädd Sverigetröja och är överlycklig över att få träffa två svenskar. Eller ja, vi kan ju anta det i alla fall, hon kunde, likt de flesta andra, inte ett ord engelska. Men hennes tandlösa mun gick i ett ändå. Hon bjöd oss på varsin Bountey, vi försökte avböja, men hon insisterade. Kan meddela att vi inte åt upp dessa.

På väg mot en slumpvald buss haffade en taxichaufför tag i oss. Vi tänkte, vad fan, vi hade ju redan gjort det mesta man blivit varnad för att göra i Kiev, så varför inte även testa Taxiväsendet? Vi hoppade in i taxin och visade vart vi ville åka till ett pris för 200 ukrainska pengar. Vi tyckte det var ett bra pris, men fick senare lära oss att man inte skulle betala mer än 100 ukrainska pengar för taxin. På radion spelades Sexy and I know it och vi susade fram i den ukrainska trafiken, utan bälte. Visst fan fanns själva bältet, men själva spännet i taxibilen var bortplockat (ett vanligt fenomen i Ukraina). Vi åkte och åkte, till slut ser jag Fan Zone. Jag meddelar Isabell min iakttagelse och tänker att det är ju ta mig fan helt otroligt. Låg hostelet precis vid stället vi hängde vid 24/7? Jag frågade chauffören om han var helt säker på att det var rätt, och det var han. Vi betalade och klev ur bilen. Och ja, adressen var rätt. Men vart låg ingången till hostelet? Vi gick fram och tillbaka och ryckte i dörrar, utan framgång. Till slut går vi runt huset och ser två män sitta på en parkbänk med resväskor och bredvid står en tant och gestikulerar vilt samtidigt som hon skrattar och pratar på i 180 på ukrainska. Vi går fram och frågar om det är Football Hostel. Herrarna på bänken berättar att så inte var fallet men att det även var dit de skulle. Vad är oddsen att det finns två vägar med samma namn i samma stad och att ingen vet vart den vi skulle till låg? Det visade sig dock att våra två vänner från Puerto Rico hade fått hjälp av tanten, som fann situationen ytterst rolig, att få tag på en ny taxi. Jag frågar ifall det är okej att vi åker med, och det var det. Taxin kom, och det blev en minst lika spännande resa. I bilen pratades fyra olika språk. Jag och Isabell pratade svenska. Våra vänner från Puerto Rico pratade spanska. Jag frågade dem litegrann på engelska. Och den ukrainska taxichauffören pratade på ukrainska. Med sig själv.  Efter en lång resa och lite problem med lokalsinnet från vår chaufförs sida kommer vi fram och gör oss redo för att checka in. Vi är beredda på att svara på en massa konstiga frågor igen, men icke. Hello, we would like to check in? En kvinna leder oss in i en sovsal med en massa sängar. Do you want to sleep in this bed or this bed? Eeeh, we can take this bed? No, do you want this bed or this bed?  Okey, we want this bed! Okey. Det var den snabbaste incheckning jag varit med om. Där gällde det bara att vara bestämd över vilken våningsäng man ville ha.

Det visade sig vara ett ganska trevligt rum ändå. Våningsängen var väl cirka 1.80 hög och 60 cm bred, utan vare sig stege eller skyddsnät, men vi delade i alla fall sovsalen med ett gäng svenska killar. Våra vänner från Puerto Rico valde av någon anledning att lämna stället. Efter att ha duschat (inget man var  bortskämd med på denna resa) tog vi buss 8a in till staden igen. Kan tillägga att vi här var civilklädda. Vi hade alltså inte på oss Sverigeoutfiten hela tiden. Vi åkte till slutstationen, som vi blivit tillsagda, och därifrån skulle det tydligen vara lätt att hitta till Fan Zone. Jo, men visst. För andra människor var det kanske lätt, men Isabell C och Malin D snurrade runt halva Kiev innan vi hittade rätt. När vi väl kommit fram lade vi oss utanför på en gräsplätt och vilade oss lite. Vi var trötta och svaga som människor. Men inte fan fick vi vara ifred, först kommer en kille fram till oss med en bok med en massa underskrifter. Som svensk förväntade jag mig att det var någon protest mot något av något slag, och att de ville nu samla in namn. Men icke då, i Ukraina arbetas det inte på det sättet. Istället berättade han att han samlade in underskrifter från tjejer som han tyckte var söta på stan. Men det kanske är minst lika viktigt? Efter en stund kommer hans vän fram med en egen bok. Vi skriver under även där, och jag meddelar honom att han har fått in fler underskrifter än sin vän. Han blev glad. Inte nog med detta kommer det även fram två ukrainska män utklädda till djur. I typ 30 graders värme. Om vi var äckliga, vad var inte de då? Djuren började att ta kort med oss och de passade även på att tafsa litegrann. Vi skrattade lite lagom, och tänkte att det tar väl slut snart. Helt plötsligt börjar de kräva betalt av oss! De menade att detta var deras jobb och de hade ju faktiskt tagit kort på oss med dem. Som om det skulle vara en ära av något slag?! Vi lackade ordentligt och började försöka föra en diskussion på det engelska språket. Det gick väl sådär. De sa hur mycket pengar de ville ha av oss, och vi responderade med ett ”we didn´t ask for this!”  Vilka vann matchen? Tyvärr vann de ukrainska djuren. Issa tyckte att det var onödigt att vi skulle få dem efter oss, så vi betalade och gick därifrån, en aning lacka.

Denna kväll tog vi oss återigen in på restaurang Mafia, och denna gång åt vi. Blev pasta Carbonara för Issa och Pasta Bolognese för mig. Det var hyfsat gott! Mindre goda var de ukrainska drinkarna vi beställde in. Min innehöll någon slags ukrainsk sprit. Herregud, vad äckligt det var! Men billigt. Och sådant uppskattas ändå och vi slukade dem. Eller ja, sluka och sluka. De kom ner till slut.

Efter att ha kollat på matcherna i Fanzone var vi otroligt trötta och bestämde oss för att ta oss tillbaka till Hostelet. Tyvärr, på grund av vår vilsegång tidigare på dagen, hittade vi inte tillbaka till busshållsplatsen. Issa hade dock ett svagt minne av att bussen hade stannat vid Universitet, stationen som vi hamnade vid efter matchen, och vi sätter oss på tunnelbanan och går av där. Vi blir överlyckliga när det står 8a på busshållsplatsen precis utan för tunnelbanan. Bussen kommer och vi hoppas glatt på. Vi åker i ca fem minuter, sedan stannar bussen och busschauffören kliver av. Jag tänkte som så många gånger förr denna resa, vi är i Ukraina. Chaffisen tar väl bara en spontan rast här? Efter en stund kommer han på igen och börjar prata med oss på ukrainska. Vi försöker förklara att vi inte förstår honom, och med tanke på hans ansiktsuttryck förstod inte han oss heller. Till slut lyckades vi med hjälp av kroppsspråket förstå att det där var slutstationen och vi var alltså tvungna att kliva av bussen. Jag blev här riktigt irriterad, hur i helvete kunde vi vara så dumma att vi inte kollade vilka de andra bussarna var som gick mot Hostelet? Men vi tog tag i saken, och lyckades ta oss över till andra sidan vägen – och se där, där kom en ny 8a åkandes. Vi sprang för glatta livet för att hinna med den och när vi väl var på och gick fram för att betala, var det samma busschaufför. Han skrattade lite åt oss och viftade med handen. Vi slapp betala. Vi åkte och åkte. Till sist blev vi medvetna om att vi faktiskt inte hade någon aning om vart vi skulle gå av, det var ju kolsvart, och vi hade inget att gå efter. Vi åkte förbi Kievs andra flygplats (som för mig alltid kommer vara flygplatsen där ryssen Andreijs bil stod parkerad), och visste på så sätt att Hostelet inte låg alltför långt därifrån. Men vi var helt lost. Vi hade absolut ingen aning om vilket håll vi skulle sätta av åt. Vi bestämde oss återigen för att hoppa in i en ukrainsk taxi som vi vinkade till oss. Vi åkte i cirka en kilometer, och där låg Hostelet. Japp. Så var det med den saken.

Väl inne på Hostelet blev vi mötta av en i ”personalen”, han vinkade med oss samtidigt som han pratade på ukrainska. Han pekade och menade att vi skulle följa med honom upp för trappan. Isabell tvekade och stannade i trappan, medans jag följde med. Mina tankar flög iväg till Hp and the deathly hallows, då Harry följer med, den han tror är, Bathilda Bagshot uppför trappan i Godrics Hollow, men så visar det sig att det är Nagini. Mannen i fråga leder in mig i ett omklädningsrum där det finns duschar och toalett. Jag bara skakade på huvudet och skrattade. Vad ville han med detta? Issa och jag vandrade ner igen helt oförstående. Till sist slog det oss att mannen i fråga inte alls var galen, utan väldigt vänlig. Han ville ju bara visa oss att det fanns toaletter och duschar på ett annat ställe i fall vi ville vara ifred. Jag blir fortfarande lite rörd när jag tänker på den gesten (och skäms samtidigt lite för att vi inte förstod).

Vi lade oss till rätta i våra sängar. Jag var lite nervös över att jag skulle ramla ner. Isabell var lite nervös att sängen skulle spricka och att hon skulle vakna av att jag föll ner över henne. Men vi lyckades somna, och fick sova ett tag innan resterande grabbar kom hem. De tyckte tiden var passande för att prata och inledde med ”varför i helvete valde ni att bo här?”. Vi undrade i den sekunden detsamma. Men när Isabell till slut lyckats få dem att inse att vi inte var från Linköpning kunde vi vackert sova vidare, tills vi hade ett eget nattligt samtal. På något sätt började vi vakna upp samtidigt, och jag börjar prata med Issa efter att precis ha drömt. Isabell svarar, och frågar efter en stund: ”Malin, vart är du någonstans?” Jag, som vid den här tidpunkten nästan har vaknat till helt, svarar: ”Jag är här uppe, vart fan skulle jag annars vara?”