OooH its working again!!
Ja, MCD, hur känns det nu när du har varit här ett tag? Om jag ska vara ärlig, och det måste jag ju vara, ärlig alltså, så var jag VÄLDIGT nära på att sätta mig i bilen och åka hem med mamma och pappa i söndags. Sjukt nära. Jag ville inte alls vara 20 år och flytta hemifrån och vara ensam och vilsen i Umeå. Jag ville ligga hemma i mammas knä i Tullinge. Jag pratade med Kira, och hon menade på att; "Tänk vilken jävla upplevelse! Ensam i en helt ny stad med massa nya människor! Askul!". Jag kan inte säga att jag kände det så då. Jag visste ju någonstans att det var ascoolt, men kunde inte riktigt känna det.
Men det ändrades totalt efter att jag började skolan igår. Programmet verkar jättekul, det känns verkligen som att jag har valt rätt och de som går i min klass verkar väldigt sköna! Man behöver inte vara ensam iaf, och det är huvudsaken. Nu är det bara innebandyn som ska sätta igång. Ska bli jättekul, hallen ser super ut utifrån.
För att allt skulle kunna bli lite mer perfekt skulle jag vilja ha en cykel. Malin gillar att cykla, och det är det fler som gör i denna stad.
Dock är det förjävla kallt här uppe! Satte till och med på mig mössa imorse när jag vandrade iväg, och ändå så är det bara augusti! Visserligen tog jag av mig den ganska snabbt, eftersom jag började svettas av min snabba gång... Men det är en annan sak.
Förhoppningsvis kan jag uppdatera lite mer nu när internet funkar. Tack Pappa D!!
Förövrigt så betyder inte detta att jag inte saknar Tullinge. För det gör jag.
Jag talar ut
Tror visserligen inte att jag riktigt har fattat att jag faktiskt ska bo här. Kommer nog inte inse det förrän mamma och pappa åker hem på söndag, då jag verkligen är helt ensam i en stad där jag inte hittar ett skit. Detta kommer väl att bli den första riktiga prövningen att säga hej då till dem. Hur mkt man än brukar irritera sig på dem hemma, så ska de ändå vara där. Det längsta jag någonsin varit ifrån dem under mitt 20 åriga liv är väl typ max två veckor. Efter söndag kommer jag inte träffa dem igen förrän i slutet av oktober/början av november då de kommer upp med mina skidor m.m.
Men hur det än går så får man väl ändå vara stolt över sig själv. Ett mål som jag satte upp för 2 år sedan är nu införlivat. Kanske kan säga att uttrycket "Målet är inget, resan är allt" stämmer in lite där. Men nu har man ett nytt mål framför sig, och det är att bli den absolut bästa idrottspsykolog världen någonsin har skådat, typ. Och det är ju en förjävla lång resa det med. Fem fucking år.
Ps. Det är förjävla kallt här uppe. Missat att man ska ta det lugnt i bytet mellan sommar och vinter?
Ingen sade att det skulle vara såhär
Och inte fan blev det lättare att ta farväl till allt och alla bara för att man hade haft två års förberedelse. Har varit gråtfärdig konstant den senaste tiden. Var en total trafikfara när jag cyklade hem från Tullingehallen idag. Tårarna bara sprutade. Det stället har varit mitt andra hem under så många år. Man har åkt dit och kunnat släppa allt annat under ett par timmar. Och nu ska jag inte dra på mig den orangea matchtröjan något mer.
Inte nog med det så har man sagt farväl till Johanssen, Madde och Fancy och småtjejerna (som förövrigt inte är så små längre) idag med. Känns lite som att man ska dö eller något?
Men å andra sidan, om man ska försöka få ut något postivt ur det hela så betyder ju detta att man har haft det väldigt bra här hemma. Så många fina minnen. Och som Amy Diamond skulle sagt "It can only get better."
Ireland day bye day part 4
Oj,oj, oj. De kan vara fint väder på Irland också! Näst intill klarblå himmel och det var varmt. Lite skillnad från tre dagar innan, då man hade önskat att man haft vinterkläder på sig. Vi tog vår sista guidade tur denna dag på Trinity College, vilket är Irlands äldsta universitet. Vi betalade cirka 200 kr för detta. Vad har hänt med mig? Haha. Men det var faktiskt riktigt intressant och Jack vår guide var en riktigt rolig prick. Jag hade undrat lite varför det inte var någon människa som pratade irländska och fick nu mitt svar. Man lär sig irländska i skolan mellan man är 4-18 år och sedan glömmer alla bort det. Det är knappast något man använder i vanliga fall. Jag kan i alla fall säga "Next stop: Blackhorse" på irländska! Övade under alla våra turer med spårvagnen.. Efter turen fick man gå in i biblioteket med över 2000 böcker som såg antika ut. Några var det säkert också. Fick se "The Book of Kells", som tydligen skulle vara något coolt att se. Det är böcker från 800-talet. Men som Jack uttryckte det: "Det är lite som att gå och titta på Mona Lisa, den är väldigt liten med en massa folk runt." Men men, nu är det gjort, och det kanske man kan impa på någon människa med? Tveksamt.
"No female will ever study at my university! Over my dead body." (Han dog en vecka efter detta uttalande, och sedan dess har kvinnor fått studera vid Trinity.)
Vi begav oss sedan till St Stevens Green Park igen och lyssnade på ett irländskt band, solade och jag läste HP. Haha, Marie brände sig rejält i ansiktet och såg ut som en fin stoppsignal i ansiktet. Mat åt vi på Americas-någonting och då fick jag för första gången under veckan höra en Westlifelåt! If I let you go! Mycket fint. Ja, eftersom det var sista dagen så fick vi åka tillbaka till hotellet sedan och packa...
Day 8 "Has somebody forgot this black scarf?"
Dags för hemgång. Vi begav oss till flygplatsen i god tid så att vi kunde vara säkra på att vi kom rätt. Handlade lite i TaxFree. Marie köpte sprit och jag köpte böcker. Tänkte att jag fått nog av alkohol. Haha. Inskaffade Frank McCourts alla böcker! Mycket bra köp. Flygresan gick också bra, inga nödlandingar krävdes. När vi kom fram till Arlanda och fått våra väskor kommer de flygvärdinnor som var med på vårt flyg och håller upp en svart scarf och frågar: "Has somebody forgot this black scarf? Does anyone recognize this?" Nämen, se där tänkte jag. Det är ju min! "Oh, thats mine", utbrister jag. Så fick jag tillbaka den. Marie undrade varför jag i helvete pratade på engelska för. Ja, det kan man fråga sig. Men huvudsaken var att jag fick tillbaka den. Kostade ju ändå 3 euro. Haha
Övriga konstateranden angåene Irland.
- Days visas inte! Jag letade febrilt i TV-tidningen. Men icke. Och efter låg de. Vampire Diaries hade precis börjat visas. I Gossip var fortfarande Olivia med och de skulle precis inleda tredje säsongen av Private Practice.
-Övergångsställena var värdelösa. De hade visserligen sådana där stoppknappar, men det tog sju år innan det slog om! Herregud, hann ju gå på toa fem gånger om innan det hände något. Men de meddelade bra när det faktiskt blev grönt, lät som att man blev skjuten av en sån där bedövningspil som man söver ner stora djur med.
Ireland day by day part 3
Day 5. "I can see that you are from Sweden"
Denna dag utvidgade vi våra vyer och tog bussen rakt över landet till kuststaden Galway. Vi tänkte att vi hinner ju se ganska mycket av landet under bussfärden. Det gick la lite sådär med det, eftersom jag halvsov större delen av resan. Fanns inte så mycket att se egentligen, om man inte gillar hästar,kor, får och hagar vill säga. Väl framme i Galway ville vi ta oss till havet och satte först iväg åt fel håll, men efter ett tag kom vi rätt. Gick förbi floden som jag kallade The Bird Bay, har aldrig sett så många svanar på ett och samma ställe! Helt otroligt många! Jag spanade också förgäves efter valar, det var ju ändå Atlanten, tänkte jag. Fick en liten pratstund med en man från Galway. Han frågade oss i fall vi var från "The States", vilket jag tog som en komplimang eftersom jag cirka 10 minuter innan, när vi mötte honom första gången svarade lite dumt på en fråga. Han frågade "How are you" och artig som jag är svarade jag "Fine thanks and you?". Marie förklarade för mig att det inte var meningen att man skulle svara, utan det var ungefär samma som när man säger "What´s up?". Har aldrig fattat detta, varför ställer man en fråga som hälsningsfras om man inte vill ha något svar? Men i alla fall så svarade jag att "No, we are from Sweden.". "Well, I can see that you are from Sweden, but not her". Det berodde nog på mitt blonda hår. Denna man var också den andra som trodde att Oslo låg i Sverige. Herregud, har de inga geografilektioner i det där landet? 
Sedan gick vi runt en stund i staden, jag köpte min fina irländska yllemössa! Mycket nöjd med denna. Efter en hel dag med havsluft var det dags att dra sig tillbaka till Dublin. Och nu, Kenneth, ska jag klaga på mat igen. Vi kom tillbaka ganska sent så det var inte många restauranger som var öppna. Jag vägrade äta på McDonalds igen, så jag gav förslaget på Supermac´s istället. Vad i helvete vad det för skit?! Chicken bitsen var äckliga. Pommesfritsen var äckliga. Ketchupen var äcklig. Och fantan innehöll för mycket kolsyra. Inte ett rätt!
Day 6. "Är det Gyllene Tider de spelar?"
Samma dag som vi kom hade fått tips om att vi skulle åka till Dundrum, strax utanför Dublin, där Irlands största shoppingcenter låg. Nja? Var la inget speciellt det där riktigt. Alla de affärer som fanns där kunde man hitta på behagligt avstånd ifrån varandra mitt inne i staden också. Dock åt jag den godaste brownien ever där! Herregud, vad god den var! Det var jättefint väder denna dag, så det kändes lite onödigt att vara inne i ett shoppingcenter, så vi åka tillbaka och la oss i St: Stephens Green Park istället. En väldigt fin park med en skön gräsmatta. På kvällen var det utgång som gällde. The Church var det lyckliga stället. Väldigt häftigt förövrigt, man hade gjort om en kyrka till restaurang/bar/nattklubb. Det kändes dock lite om att jag spottade på Gud när jag satt där i hans forna hus med min Baccardi Breezer. Men å andra sidan så drack ju Jesus också, så det kanske var okej. Musiken var även mäkta bra här, synd dock att ingen dansa... hade vart lite roligare då. Dock fanns det en ashet servitör där! Kan ju meddela att det inte fanns gott om sådana i detta land och då pratar jag inte bara om servitörer. Tror jag såg fem personer som såg riktigt bra ut under våra 8 dagar där.
Ireland day by day part two
Day 3 "Dalsmyr?"
Denna dag inledde vi med att ta oss till Kilmainham Gaol, som är ett gammalt irländskt fängelse. Vi hade vissa svårigheter med att hitta dit, men en irländsk gammal man hjälpte oss. Hade dock lite svårt att uppfatta vad han sa, hans dialekt var lite mer ingrodd. Men jag uppfattade hans pekning och "to the right", "behind the trees" och "cant miss it". Med hjälp av detta gick det utmärkt. Själva guideturen var jätteintressant. Så häftigt att få höra om olika människors öden samtidigt som man är på samma plats där de var. Mest var de hemska saker, folk som blivit avrättade för att de kämpat för Irlands frihet och liknande saker.
Liknar lite det fängelset som de använder i "Nyckeln till frihet"
Vi gav inte upp vår jakt på att få åka på floden Liffey, men inte heller denna dag hade vi någon vidare lycka med detta. Så istället gick vi till "Dublinia" som var ett museum om vikingar. Man verkade vara lite besatt av vikingar i denna stad, dock pratades det i princip bara om norska och danska vikingar. Inget om de svenska! Inte kul. Saint Patrick´s Cathedral fick också ett besök denna dag. Såg ut som Christ Church, men vi fick en privat tur av volontärguiden Greg. Han visad in oss på ett ställe där turisterna egentligen inte fick gå in. Han sa att det var för att vi var svenskar, men personligen tror jag att det berodde på att han så otroligt gärna ville dela sina kunskaper.
Syster och jag i VIP sektionen.
(Greg tyckte att vi var tvungna att stå en bit isär, så att korset syntes bakom oss)
I London har man Madame Toussoue. I Dublin har man Dublins Wax Museum. Detta verkade de vara otroligt stolta över, eftersom vart man än gick i Dublin verkade det vara en skylt som pekade ditåt. Om det var så mycket att vara stolt över, det vet jag inte. Men SvampBob och Harry fanns där, och då blev jag glad.
På kvällen åt vi middag på en riktigt fin restaurang vid namn Saba. Det fanns ett bord kvar när vi kom och det låg utstött sida vid sida med diskrummet. Mycket glamoröst. Maten var dock god. När vi skulle betala fick jag visa prov på min humoristiska sida. Servitören håller i mitt Visa-kort och läser :
- Da-ls-myr?
Jag svarar otroligt glatt: Yeah!
- Where are you from?
- Sweden. We are the only one with that name there.
- You mean the name only exists in Sweden.
- Eh.. Yeah?
Någonstans här börjar jag inse att det skett ett litet missförstånd. Marie förklarade sedan för mig att servitören bara läste på mitt kort för att han ville veta vems det var, inte för att han var intresserad och försökte uttala vårt efternamn som jag trodde. Och eftersom Dalsmyr står först på kortet trodde han att det var mitt förnamn. Detta skratade jag gott åt sedan.
Day 4. "Richard, can I ask you a question?"
Idag var sista dagen som våra Dublin Pass gällde, och vi ville verkligen åka på Liffey. Tredje gången gillt brukar man ju säga, och det stämde. Äntligen fick vi åka på vår tur, och höra lite mer om vikingarna. Nej, men man fick veta ganska mycket roliga och intressanta saker faktiskt av vår guide Richard.
Min personliga favortit var histrorien om den fina "skulptur" man ser på denna bild. Alltså pinnen som ser ut som en flaggstång. Inför år 2000 ville politikerna i Dublin skapa en skulptur som skulle representera Dublin och man hade en tävling som alla i världen kunde vara med i. Man tyckte att denna stång från några skapare i London var den bästa. Meningen var ju att den skulle vara klar år 2000. Den blev klar 2003 och kostade skattebetalarna på Irland 4,3 miljoner euro. Därför kallas den nu tex "Pin in the skin", "Pole in the hole" och "Why in the sky".
Efter ett kort besök på Dublin Castle begav vi oss till Dublin Zoo till min stora glädje. Men att gå på zoo är lite som att äta pizza. Man är otroligt laddad innan, men efter så undrar man lite varför gjorde jag såhär?
På kvällen ville vi återigen uppleva lite irländsk livemusik och gick in på The Palace, där det stod att det skulle spelas det. Vi väntade och väntade. Allt vi fick var deppmusik från en CD-spelare. Var ganska fin musik, men inte riktigt det vi förväntat oss.
Ireland day by day
Day 1. "Where the hell is our hotell?"
Den 8:e augusti begav vi oss till Arlanda på morgonen, och som vanligt var vi där alldeles för tidigt. Men så är det när man är en Dalsmyrare, verkar inte gå att göra ngt åt. Ju närmre Dublin vi kom, desstå mer nervös blev jag. Hur ska vi ta oss till vårt hotell? Tänk om vårt hotell inte finns? Kommer jag att förstå vad de säger? Det kändes som all den lilla engelska jag lyckats lära mig var som bortblåst. Men vi kom fram till flygplatsen och de första man möttes av var en skylt med Westlife då kändes det lite bättre, och efter många om och men frågade vi var vi skulle ta vägen. Och jag förstod. Mycket fint. Vi fick veta att vi bodde en bit utanför staden, och det kunde väl vara trevligt tänkte jag. Men när vi kom till Kylemore trodde jag ej att det kunde ligga något hotell där. Jag såg bara en massa bilaffärer. Men hotellet var där, och så var vi. Mat tänkte vi äta efter vi checkat in, och vi tyckte att Kylemore House såg trevligt ut. Det var det inte, det var rökigt och gubbar som stirrade på oss. Vi gick till McDonalds. Det var lika äckligt där som här. Så ni vet. Resterande tid denna dag ägnade vi åt grovplanering, vi skulle utnyttja våra nyinköpta Dublin Pass in i det sista.
Day 2. "Uggi é una bella giornata"
Ja, enligt vårt schema skulle vi inleda denna dag med att åka på floden Liffey. Men när vi väl kommit till Bachelors walk och jag tagit mod till mig att gå fram och beställa två biljetter får man svaret att det inte går några båtar den dagen. Nähe, tänkte vi. Och där var den planeringen körd. Vi begav oss vidare till Garden of rememberence och Writers museum. Writers museum var ungefär lika kul som det låter, och jag kommer ärligt talat inte ihåg ett skit av vad som sades i mina fina hörlurar. Men Liss-Carin hade varit nöjd, de pratade lite om de författare som hon försökte lära oss något om. Och om Liss-Carin hade varit nöjd, då är jag nöjd. Efter det gick vi för att äta mat i hopp om att det skulle vara godare än McDonalds. Det var det inte. Beställde in en kyckling sandwich, och kom fram till att den KUNDE ha varit god om kycklingen inte varit så torr och det hade varit något mer på. Dock spelade de förjävla bra musik, värsta hitlistan med Malin låtar!
Öl mina vänner är något jag inte gillar. På Irland dricker man öl. Man producerar öl. Man andas ölet som kallas Guiness. Vi besökte Guiness Storehouse där man fick veta hur ölet blev tillverkat, jag kan lite snällt meddela att det fan inte var godare efter det. Det positiva med det hela är väl att det nu är lättare att dricka ljus öl, om man jämför med Guinessen... Jag köpte dock ett Guinessglas. I detta kommer det antagligen bara drickas vatten. Vi hade efter detta mycket tid kvar på denna dag att utnyttja så vi begav oss till The Christ Church. Såg ut som andra stora kyrkor. Dock brukar man nog inte ha två människor som följer efter en. Men det hade vi. Det var våra blivande vänner Andreá och Luca från Italy. De kom efter en lång stund fram till oss och började prata. Vi tillbringade resten av kvällen tillsammans med dem på en irländsk pub med irländsk livemusik. Ytterst trevligt. Jag lärde mig lite italienska och har nu äntligen fått veta när man anväder den där typiska italienska handrörelsen som man ofta ser.
Det är mitt glas med Guiness som står där i mitten bland de tomma glasen.
Im going to Ireland, baby
Imorgon bär det av till Brady-land. Landet där familjen Brady har sin grund. Landet där fejden mellan Bradys och Dimeras inleddes. Jag menar, hur spännande kommer det inte att bli då? Kanske att man får se Shawn D den äldre vandra omkring där. Vore trevligt.
Only one or maybe två frågor
Och herregud. Jack? Jen? Nej. Ni är inte roliga. Ni är störande och irriterande. Jack, du får gärna överleva, men snälla kan du inte låta Jen gå tillbaka till snälla Frankie? Orkar inte se er sitta i en grotta tillsammans och leka grottmänniskor. Det finns redan ett annat perfekt par som heter Jack and Jen. De är med i en annan serie, en av de finaste, och de är inte i närheten av lika störande som ni.
Utgång, here I come.
Kanske kan vi som grupp fakstiskt ha roligt ikväll? Haha
Nej, nej.
Måste väl komma ut lite också. Kan kanske inte bara sitta och läsa HP, även om jag trivs utmärkt med denna sysselsättning!
Surprise, Surprise
Kul för Yannick också. Han är nog glad nu. Och om Yannick Tregaro är glad, då är jag glad.
"Jag är starkare än du, ja, jag är starkare än du."
Om någon hade sagt till mig för ett år sedan att: "Det här året kommer du att lära känna en av världens finaste människor och nästa sommar kommer du att inse att hon har blivit en riktigt bra vän. Att det skiljer 8 år mellan er kommer inte att spela någon roll." - skulle jag förmodligen inte tro denna människa överhuvudtaget. Men ack så fel jag skulle ha.
Trodde mitt hjärta skulle spricka igår. För er som såg mig på skolavslutningen i 9:an under min värsta period vet ni vad jag talar om på ett ungefär, men detta var värre. Som tur var, var Kira med mig och kunde stötta, även om hon också var helt förstörd. Vi insåg i samma veva att vi inte heller kommer bo i samma kommun så länge till, vilket inte gjorde saken bättre. Men det var underbart att ha dig på plats, min vän. Det behövdes. Verkligen. Och inte bara just då, tror ej jag hade pallat med våra bordskamrater utan dig, "Väninna till nr 53".
På torsdag ska jag och A. ha en heldag tillsammans. Först Eclipse och sedan Stenmarck på Grönan. Det kan inte slå fel.
