RIP
Min vän svanen från i onsdags avlivades. Jag hoppas verkligen att den var så pass skadad att detta var en nödvändighet och inte bara för att sl var rädda för "stressade stockholmare". Jag hade gärna suttit där på tåget en timme till om det betytt att svanen hade fått överleva.
"Nä, grabbar, vi kan inte köra på signalfel den här gången också... Think outside the box!"
Klockan är strax innan 07.00 på morgonen och jag befinner mig på tåget. Strax efter Älvsjö stannar tåget till. Snarare en regel än ett undantag, dock kom stoppet lite tidigare denna gång. En man börjar tala i högtalaren: "ja, vi har stannar tåget på grund av en stoppsignal. Jag återkommer om vi blir stående en längre tid." Jag stoppar in hörlurarna igen och tänker vilken underbar start på dagen SL ger en. Så kommer mansrösten tillbaka: " jag har fått information om varför vi har stannat. Det ligger en skadad svan på bron längre fram. Jag upprepar, vi har alltså stannat på grund av att en skadad svan ligger på bron längre fram." Man kan riktigt höra hur nöjd mannen är. Det här kan väl ändå inte resenärerna bli arga över? Och jag? Jag vill skratta. Ingen runt omkring mig verkar finna situationen komisk så jag håller mig. Men så tittar jag upp en gång till och möter blicken från den unga killen som sitter snett emot mig. Han ler med hela ansiktet och jag tillåter mig att skratta till. Killen ifråga har med sig en konsumpåse. Det är något speciellt med folk som har konsumpåse istället för väska.
SL kan verkligen ge en en underbar start på dagen. Dock hoppas jag ändå att det gick bra för den skadade svanen.
And its FRIDAY!
Det är fredag. Jag är ledig i två dagar. Solen skiner (dock är det svinkallt vilket är irriterande). Gladiatorernamys står på schemat. Kulturalitet med Ida. Anna kommer till staden imorgon. Bio med bror. Mästarnas Mästare. Bra helg!
När ingen vet, När ingen ser.
Komiken som uppstår när en man i 45-års åldern sitter och smygäter Ahlgrens bilar på pendeltåget. Påsen ligger fint i fickan (eller har han bara hällt ut dem?) och handen glider ner med jämna mellanrum. Han för handen mot munnen, tittar sig lite omkring, är det någon som ser mig nu? Ja. Jag såg dig och det hade sett jävligt mycket bättre ut om du hade haft påsen i handen och käkat med glädje. Det Är OK att äta godis på en torsdag, vännen. Själv åt jag till exempel en Snickers idag.
När inte mobilen fanns.
Jag funderar mer och mer på att jag lider av en släng av social fobi. Men vissa problem har inte bara jag tydligen. Hamnade ensam i en föreläsningssal med föreläsaren idag. Fick lite panik och funderade på hur jag skulle ta mig ur situationen. Att fly rummet kändes lite väl drastiskt, så jag plockade fram min kära Iphone och låtsades vara oerhört upptagen med något viktigt. Jag sneglar upp på föreläsaren genom luggen och ser att även han sitter och fingrar på sin mobil. En till person kommer in och plockar fram sin mobil. Ytterligare en kom in och följde mönstret.
Vad gjorde vi innan mobilen fanns? Pratade folk helt enkelt med varandra då? Lades all fokus på sina naglar eller något annat liknande? Intressant.
Allting kan gå itu, men mitt hjärta kan gå i tusen bitar.
Jag vet inte varför jag plågar mig så, men har under den senaste tiden lyssnat på två dokumentärer genom radion (varför har jag inte gjort det tidigare?!). Temat har varit barn som dör. Kan verkligen tipsa er om att lyssna på "Min bästis är död" från Barnministeriet (förjävla bra program för övrigt!) i P4. Handlar om Tyra som förlorade sin bästa kompis Nora Många tårar, men också lite glädje. Tipsar även om "När Anna blev sjuk". Handlar om sex-åriga Anna som insjuknar i cancer.
Konstaterar bara att barn ska inte behöva dö. Inte av någon anledning.
