Malin

Pigga kanske vi inte var när vi klev upp direkt, men vi hade ett uppdrag för dagen: att hitta Camp Sweden. Dock hade vi varken ätit eller druckit sedan besöket på den lettiska restaurangen, klockan 14 dagen innan, så vi fann det säkrast att besöka McDonalds och få i oss lite mat. Det ångrade vi. Det var bara frukost som serverades. Vi tog en varsin wrap. Jag med viljes och Isabell fick den på grund av kommunikationsproblem i kassan. Den var… ursäkta språket, men den var så förbannat jävla äcklig att man fick lust att bli magsjuk på direkten för att kunna få upp den. Men vattnet var en tillgång i kistan och vi kunde sätta oss på tunnelbanan och bege oss mot Postova Ploscha och Camp Sweden.

Att gå där på den långa raksträckan och på bron och mötas av en hel drös av människor i gula tröjor var en helt fantastisk känsla. Och ja, det var svenskar. Som de flesta säkert vet har ju Ukraina också gult och blått i sin flagga, och således även gula tröjor. Dessvärre hade våra beställningsvaror inte kommit fram samtidigt som oss så att säga. Killen i receptionen menade att grejerna skulle bli levererade 09.00 varje morgon, men att ukrainarna gick efter en egen tid. Men även vi fick till slut vårt ukrainska tält. Våra ukrainska sovsäckar. Och våra ukrainska liggunderlag. Vandringen efter den perfekta tältplatsen inleddes! Isabell menade att vi kunde väl tälta nära ingången, där var det platt och det fanns mycket plats. Men jag trodde stenhårt på att vi kunde hitta drömplatsen om vi bara gick lite till… och lite till. Mitt första förslag på plats var nere i ett slags hål med en massa pinnar på marken. Isabell avböjde.  Vi hittade faktiskt en väldigt fin plats med havsutsikt och marken var relativt pinnfri efter att vi rensat lite. Hur det gick att sätta upp tältet? Ja. Ni kan ju titta på filmen på Facebook så vet ni. Men upp kom det, och vi behövde inte ens använda snörena.

 Turligt nog hade vi fått höra att att Marcus Allbäck, Daniel Majstorovic och Patrik Andersson skulle besöka eventzone,och  vi börjar gå mot rätt ställe denna gång (efter att jag innan lurat ut oss mot den kievianska djungeln), och stöter på ett gäng killar som sitter och spelar kort; Ni är nya här va? Vi svarar lite stolt, att ja, det är vi. Det syns, hattarna säger ganska mycket. Han menade alltså att alla som varit på Camp Sweden i mer än tio minuter snabbt insåg att det inte var okej att vandra runt i för utstickande Sverigeprylar om det inte var matchdag. Jag kan berätta för dig, vännen, att vi inte släppte hattarna ur vårt sikte många gånger under denna resa! Möjligtvis på grund av ett litet missöde… Men det återkommer vi till. Vi var, såklart, väldigt mycket för tidiga, så vi bestämde oss för att köpa lite mat. Ja, det serverades mat på Camp Sweden. Eller, mat och mat. Jag skulle inte kalla det mat. Möjligtvis något man matar en hund med. Om man vill vara elak.

Marcus, min gamla kärlek, och Majsan gjorde ett bra jobb. De bjöd på sig själva och var roliga. Ingos insats som intervjuare går dock att ifrågasätta. Men om han var dålig på att ställa bra frågor, var det ingenting emot hur dålig Patrik Andersson var på att svara på frågor. Hann somna sex gånger om innan han kom fram till poängen, och det var inga höga poäng han fick när han väl kommit fram heller. Patrik- du må ha varit en väldigt duktig fotbollsspelare, men snälla, ställ inte upp på fler intervjuer i offentligheten.

Chris hade under dagen meddelat att han skulle se kvällens matcher på Fanzone, och när vi hade insett att Fanzone och Eventzone inte var samma saker begav vi oss upp till City. Och det var vackert. Finns det något vackrare än när fotbollsfans från en massa olika länder samlas på samma plats? Hur vackert det än var krävdes mer mat efter missödet med lunchen, och frukosten för den delen. Vi bestämde oss för att gå till restaurangen ”Mafia”, där menyn såg väldigt god ut. Vi kom dit och de drog fram ett bord och ställde det mitt i centrum – där sådana som vi gärna hamnar, men kanske inte ska vara. Väntetiden för maten var 40-50 minuter, en alldeles för lång väntan. På grund av vår positionering kunde vi ju dessvärre inte smyga ut från stället utan att någon såg oss, och somliga i personalen blev lite besvikna. Men vad skulle vi göra? Vi var hungriga och hade fotbollsmatcher att se. Vi gled in på en italiensk restaurang. Det skulle vi inte ha gjort. Fantan och Colan som kom in var pissljumma. Vi beställde pasta Carbonara. Skinkan och osten var från 1854 på hösten, och jag tror nog att pastan hade kokat ungefär lika länge. Ingen höjdarmat här heller alltså.

Vi fick träffa vår vän Chris igen. Han klagade på att det hade varit svårt att hitta oss när vi inte hade på oss våra hattar längre. Vi meddelade att dem hade vi placerat på toppen av vårt tält. På toppen av ett tält, i ett land som hade väderrubbningar likt en tonåring skiftar i humör. Det fina vädret hade gått över i stormvarning, och våra hattar kunde vara vart som helst. Okey. First you arrive to Kiev without a place to sleep, and then you leave your hats at the top of your tent. You know what the Norwegian´s says about the Swedes? No? They say that you are stupid, and you two don’t do a lot to prove the opposite.

I halvlek I matchen mellan Spanien-Portugal bestämde vi oss för att vi var tvungna att gå tillbaka till campingen och leta efter våra hattar. De var ju huvudattraktionen i outfiten!När vi gick över bron mot ön upptäckte vi att det faktiskt var kolmörkt. Ukraina är ju inte Norrland på sommarn direkt, då solen i princip aldrig går ner. Vi förväntade oss att behöva gå och leta helt i blindo. Men ibland har människan turen på sin sida, och denna gång hade vi det. Hattarna låg så vackert bredvid tältet och väntade på oss. Vi satte dem glatt på huvudet och vandrade bort mot Eventzone för att se klart matchen. Dock ville vädret något annat. Helt plötsligt öppnar sig himmelen och det börjar regna. Och det är inte något härligt sommarregn vi talar om, utan det var som att molnen hade hållit inne på detta regn i femtio år och nu helt plötsligt bestämt sig för att släppa ifrån sig allt. Av någon anledning springer vi för livet tillbaka till tältet. Jag förstår egentligen inte såhär i efterhand vad vi ville åstadkomma med denna aktion. Ville vi försöka rädda våra kläder och handdukar som vi hade hängt upp på tältet? Ville vi skydda oss själva mot regnet? Jag vet inte. Inget av det fungerade i alla fall. Vi kröp in i det redan fuktiga tältet med sandiga fötter och kröp ner i våra sovsäckar. Och det var äckligt. Det var jävligt äckligt. Till slut avtog regnet och jag sa till Issa att jag höll på att få panik, jag kunde inte ligga där inne en sekund till. Vi gick tillbaka till Eventzone och dansade loss med ett antal alltför onyktra människor. Och det var kul, väldigt kul. Musiken tystnade dock vid 01.00-tiden och vi var tvungna att gå tillbaka till det fuktiga tältet. Vi var i alla fall på lite bättre humör.

Vi överlevde natten. Sömnen hade väl inte varit helt intakt. På grund av brist på kudde fick vi använda våra armar till stöd, vilket gjorde att vi vaknade var 20:e minut för sidbyte, eftersom den ena armen hade domnat av. Ytan var inte heller den största, inte på grund av platsbrist egentligen, utan mer för att det inte var så mysigt att ligga för nära den blöta tältväggen.  Marken var dessutom lite ojämn och därmed var det mest bekvämt att försöka ligga uppe på uppbuktningen än att få in den rakt i höften.