Malin

Dagen därpå beger vi oss in till city igen med buss 8a, som denna dag till ära verkade ta en annan väg, och vi hade ingen aning om vart vi skulle kliva av. Men efter att ha åkt så pass långt att det kändes som vi var på väg ut från staden igen klev vi av och valde att försöka hitta till fots. Vi begav oss till Camp Sweden med uppdraget att försöka få tag på biljetter till Sverige-Frankrike till mig och Karin. Visst, vi hade åkt ur turneringen. Men jag kände ändå på något sätt att det var väl nu de svenska grabbarna behövde oss som mest? Så väl på plats började jag ringa till de nummer som stod på anslagstavlan och fick till slut tag på en som jag skulle få köpa två biljetter av.

Nöjd som fan, kunde vi bege oss för att köpa vår sedvanliga frukost; frukter från ståndet på Camp Sweden. De muterade äpplena, de överbesprutade bananerna och de lite halväckliga pärona. På plats blev vi återigen anfallna av ukrainsk TV som ville intervjua oss. Vi ställde upp denna gång och försökte besvara frågorna vi fick på kass engelska med lika kass engelska. Bruden som intervjuade oss verkade, likt många andra, vara förvånad över hur två tjejer kunde åka ENSAMMA till Kiev enbart för att kolla på fotboll. Det var väl inget konstigt med det tyckte vi. Möjligtvis att det var just vi två som valt att åka, men vi hade ju överlevt hittills.

Efter detta beslutade vi oss för att sätta oss på en båt och åka en tur. Inte egentligen för att vi var så intresserade av vad vi möjligtvis kunde se, utan mer för att få en chans att känna den svalkande vinden. För det var varmt denna dag. Jävligt varmt. Vi gick in på Silver/Guld-delen av campingen, där det stod att en båt skulle avgå klockan 13.00. Vid kajkanten satt två andra svenskar som också väntade på båten. De var två lirare från Göteborg som vi förde ett bra samtal med angående öl och strippklubbar. Tydligen var både ölen och strippklubbarna väldigt bra i Kiev. Ja, enligt min mening var ölen lika äcklig där som någon annanstans och någon strippklubb besökte vi aldrig. Någon båt kom då inte, och vi valde att testa lyckan på andra sidan floden. Och där lyckades vi ta en båt och fick oss en trevlig pratstund med en kille från Nigeria som pluggade i Kiev samt hans blivande inhemska flickvän (jag förmodar att de är ett par idag). Tjejen var otroligt vacker, likt många andra ukrainska tjejer faktiskt. Det var lite sämre utbud bland männen, som den ena göteborgaren tidigare uttryckt det. Hon var även väldigt duktig på engelska och förklarade om hur saker och ting fungerade i Kiev, och hon blev även förvånad över att vi hade fått en sådan positiv bild av staden. Båtturen då? Ja, jag vet inte om vi fick se något sådär jättespännande, men det var svalkande i alla fall när vi tog steget att sätta oss på den skuggigaste platsen på båten.

Under båtturen började jag känna att något inte stod rätt till med min kropp, men jag ignorerade detta och vi begav oss ut på upptäcktsfärd. Isabell höll på att dö av värmeslag under vår promenad upp till Sofiakatedralen, och efter detta tog vi oss en lång vattenpaus i skuggan. Vi bestämde oss för att försöka ta oss tillbaka till Fanzone och äta på Mafia, där vi visste att det var hyfsad mat. Vi var inte speciellt hungriga, men vi hade slarvat med maten även denna dag, och insåg att vi var tvungna att äta även om det var varmt utav helvete. Under vägen kom mina fysiska åkommor tillbaka och jag meddelade Issa att en toalett behövdes på direkten. Vi hittade en restaurang som hade en skylt utanför där det stod Välkommen på svenska, och vi tog detta som ett bra tecken.

Restaurangbesöket resulterade i lite mat och sex stycken toalettbesök. Tre stycken var. Det mest pinsamma var att vi var ensamma på restaurangen och att personalen envisades med att stå placerade precis där man svängde in för att gå på toaletten. Jag menar, vad skulle man göra? Le lite ursäktande och peka på magen? Eller bara låtsas att det var fullkomligt normalt att behöva gå på toaletten var femte minut? Maten på detta ställe var ganska god åtminstone…

I ett lite starkare tillstånd begav vi oss mot Fanzone. Vi bestämde dock att vi inte fick äta något om det inte fanns någon toalett inom synhåll. Efter intag krävdes uttag, så att säga. Istället inledde vi ”Carlsmyr the show”. Vi tog av oss barfota och började dansa loss totalt på torget, och alla Kievs kameror verkade riktas mot oss. Och ja, behöver vi säga att vi tyckte det var kul? Mer mediakåta människor får man väl leta efter… Tror inte jag överdriver särskilt mycket om jag säger att det var minst femtio personer som tog kort med oss denna eftermiddag/kväll. Och vi poserade glatt, antingen genom att göra segertecknet eller genom att göra tummen upp.  Vi träffade vår vän Dima. Dima, den ukrainska 22-åriga killen, som knappt kunde ett ord på engelska, men som av någon anledning trivdes i vårt sällskap. Vi träffade också den så kallade gestikulerande mannen, som envisades med att prata på ukrainska med oss samtidigt som han gestikulerade starkt och gjorde konster med sin tunga. Hans favoritskådespel var att säga Ukraiina och Schweden,  samtidigt som han smashade Ukraiiina-handen på Schweden-handen. Som sagt, förstod vi inte ett ord, men Dima uttryckte flera gånger Bad man, så vi får väl anta att det inte var trevliga saker som sades. Men vi brydde oss inte, utan fortsatte att showa och göra tummen upp mot Dima. Han tycktes gilla detta. Han joinade oss under hela kvällen och satt med oss så vackert och tittade på fotbollen. Detta var lätt den bästa kvällen på plats och det var verkligen som den ukrainska kvinnan sa ”The swedes and the ukrainians are family now.”

Vi hoppade på buss 8a även denna kväll ut mot Hostelet, och vem körde inte bussen om inte vår vän från kvällen innan? Vi log glatt mot varandra. Vi försökte utnyttja stoppknappen på bussen när vi närmade oss Hostelet, men det verkade inte riktigt fungera så, så vi fick fint åka med till slutstationen igen, och konstaterade bittert att det skulle ta oss minst 20 minuter att gå till Hostelet därifrån. Men vi börjar promenera tills det stannar till en buss bredvid oss. Och visst, det är vår vän busschauffören som vinkar in oss. Han kör oss hela vägen tillbaka till Hostelet och vi tar ett fint avsked med slängkyssar.

Klockan är närmre halv 2 på natten och jag funderade på ifall dörren verkligen skulle vara öppen nu. Isabell menade på att det måste den ju vara. Men icke. Det var låst. Jag knackar lite försiktigt på dörren och tack och lov kom en ur personalen och öppnade. Vi lade oss i sängarna och jag höll precis på att slumra in när jag hör att det knackar på dörren.  Jag tänker att han borde väl öppna för dem med? Det knackar igen. Och igen. Till slut bestämmer jag mig för att hoppa ner från min bädd, och göra en insats. Japp. På en våningsäng ute i hallen ligger nattpersonalmannen och sover. Grabbarna som jag släppte in tackade så fint och vi skrattade lite åt den sovande mannen. Förmodligen arbetade han väl ideellt, så det var väl okej att han sov lite extra.