Malin

Likt det som jag beskrev förut, menade Simon Bank att det som det svenska landslaget kunde luta sig tillbaka mot när de begav sig mot Kiev var att de hade logistiken på deras sida. Isabell och Malin hade inte logistiken på sin sida. Dock hade vi världen på vår sida under visiten i Kiev, något som det svenska landslaget inte hade.

Taggade till tusen möttes vi upp i familjen Carlssons bil cirka 04.30 den 13 juni och begav oss mot Arlanda. En viss ångestnivå fallerade runt i bilen, men också total glädje. Vi var äntligen på väg mot Kiev och EM 2012.

 

Första stoppet gjordes i Riga. Vi var lite tveksamma i fall vi kunde lämna flygplatsen eller i fall vi var tvungna att spendera våra 9 timmar på flygplatsen. Varken Isabell eller jag är några större fan av att använda oss av det engelska språket, men här hamnade vi i en återvändsgränd – någon av oss var tvungen att ta kontakt med en lettisk människa. Och jag skulle säga att jag gjorde det med bravur. Hon i hålet förstod mig och jag förstod henne. Precis som den lettiske pengaväxlingsmannen senare förstod att vi var efterblivna.

Väl inne i Riga var vi lite osäkra på vad vi skulle göra. Våra Nya zeeländska vänner hade gått av en station tidigare och vi var ensamma. Mannen som uttryckte: ”You are funny girls!” var väl kul på sitt sätt, men inte särskilt hjälpsam. Vad gör man i en stad som man absolut inte får gå vilse i på grund av ett väntande flygplan? Vi började fallera längs ån. Såg en brud som målade prickar på asfalten. Hittade ett turisttåg som vi satte oss på. Vi misslyckades med betalningen men fick till sist ordning på allt och kunde få våra hörlurar. Det fanns en guide på svenska! Som visserligen lät som jag måste ha gjort när jag översatte tyska texter till svenska. Det som Riga hade att bjuda på var vägar som hade bytt namn. Varenda väg vi åkte in på hade på 1700-talet haft ett namn, men som sedan blivit utbytt till det nuvarande. Det finns även sju gator i Riga som heter Smedjegatan. Den ni.

Av någon anledning beställde vi flygbiljetter den 13 juni, trots att vi inte hade någonstans att bo förrän den 14e. Förmodligen hittade vi en billigare resa då. Men tanken var i alla fall att vi skulle spendera vår första natt på Kievs flygplats Borispol. Väl på plats ångrade vi oss – stället kryllade av ukrainska militärer, därav kändes det inte som ett bra alternativ. Istället bestämde vi oss för att sätta oss på bussen in till City och antingen hitta ett boende för natten eller så fick vi helt enkelt vandra runt.

Det är valen här i livet som avgör hur framtiden ska bli. Jag gick på bussen först, och det fanns inga platser bredvid varandra lediga, vilket innebar att Issa och jag behövde splittra på oss. Till höger i bussen ser jag en halvsöt kille i 25-års åldern. Sätter jag mig bredvid honom? Nej, jag väljer mannen till vänster. Isabell får killen till höger, som är vår blivande vän Chris. Född i England, men numera bosatt i Norge. Min käre vän till vänster visade sig vara Andreij. Ryssen från Sibirien som är manager på chokladföretaget Mars. Andreij visade sig vara en mycket hjälpsam man, med vissa språkbrister gällande engelskan. ”Im, sorry, my english isnt so good.” Thats okey! My russia isnt so good either. Andreij förstod inte riktigt skämtet, men jag tycker det är viktigt att försöka lätta upp stämningen så gott det går.

Det finns mycket som är positivt med det ukrainska kollektivsystemet (jag kommer återkomma till det), men som ny i landet är det inte det lättaste att veta när man ska kliva av. Den enda på bussen som verkade veta var Andreij. Så jag, Issa, Chris och även två andra vänner valde att vänta tills han tänkte kliva av. Vi hade redan blandat in Chris och Andreij i vårt lilla problem angående boendet. Andreij, efter att ha använt sig av uttrycket ”I sink, I sink” ett par gånger, ringde upp en vän som bodde i Kiev för att se om han hade några tips. Tipset var att det förmodligen skulle stå folk vid tågstationen som ville hyra ut rum i sina lägenheter. Men Andreij kunde för allt i världen inte förstå hur vi satt oss i denna situation; ”What I dont understand is why you arrive to Ukraine without a place to stay!” Chris gav oss ett trevligare alternativ som Issa direkt nappade på och kanske tryckte på lite extra. Han menade att vi kunde följa med till hans hostel, och försöka få ett rum där, alternativt bli insmugglade och sova på hans golv.

När vi väl kommit av bussen var Andreij pepp på att leka guide ”Okey, lets go”. Vi följer efter honom med en viss osäkerhet. Vart vill denna ryss föra oss? Till slut ser vi märket som meddelar oss att en tunnelbana finns under jorden. Vi säger hej då till Andreij som tittar efter oss med en min som påminde lite om Ove Sundbergs när han står utanför fönstret i regnet. Isabell fastnade i tågspärren och fick hjälp av en ukrainsk spärrdam, men vi var på väg.

Två svenskar och en britt/norsk i den ukrainska natten. Och natt hann det bli innan vi hittade hostelet. Vi vandrade upp och ner längs samma gata, men fann inget. Chris ber om ursäkt för att han lurat dit oss. Vi tackar Chris för att vi inte behöver vandra runt själva. Vi frågar en familj som är ute och går med en hund. Och även med en iller. Men till slut, hittas hostelet. Det låg precis i mitten av gatan vi vandrat fram och tillbaka på. Isabell och jag väntar utanför för att få vår dom. Vi gör oss beredda på att få sova på gatan, eller i en buske som jag envist föreslår. Men efter ett tag kommer vår räddare i natten och meddelar att de har rum över. Vi slipper sova ute på marken, och inte heller i en buske för den delen. Efter ett förbannat ifyllande av papper med rubriker som vi inte förstod fick vi får nyckel och vi tar hissen upp mot våningen där jag tror vi bor. Jag tar fram vår nyckel och sätter in den i rum 408 och försöker vrida runt. Jag förbannar det ukrainska hostelväsendet i tanken, för inte fan kommer vi in. Problemet låg dock inte i ukrainska hostelväsendet. Problemet låg i mig. Rum 804 var vårat. Jag ber om ursäkt till de personer som kan ha bott i rum 408 natten mellan den 13-14 juni. Det var inga våldtäktsmän eller tjuvar som försökte bryta sig, utan bara två förvirrade och mycket trötta svenskar.

Rummet visade sig vara ganska fint (speciellt med tanke på vad som senare skulle dyka upp på resan). Sängkläderna var lite östiska som Isabell hade uttryckt det och kudden var inte bara en kudde, utan även ett vapen. Man hade lätt kunnat döda någon med vederbörande om det skulle bli aktuellt, vilket det som tur var inte blev. Vi fick sova hela natten i lugn och ro.