Malin

Vi lämnade ett korrupt land för att mellanlanda i ett annat, Vitryssland. På flygplanet sitter en annan svensk som inte är nöjd med servicen. Han tycker att det tar alldeles för lång tid innan vi startar och han svettas tydligen väldigt mycket. Till sist brister det för honom och han skriker ut sin ilska med ett: ”What the fuck is the problem?!” Jag tvivlar på att detta utbrott hjälpte så mycket, men vi kom i väg till slut. Vi landar på flygplatsen i Minsk och blir inkörda i en transferbuss, som står stilla ett bra tag, eftersom tydligen var en ambassadör från Qatar med på planet. Ingen tycktes veta vem det var, och i ärlighetens namn vet jag inte i fall han kom ut från planet överhuvudtaget. Transferbussen börjar rulla men tvärstannar efter cirka 10 meter. Jag flyger in i ett räcke och får en möjlig vitryss över mig. När jag fått ordning på kroppen och försäkrat den möjliga vitryssen om att jag överlevt, ser jag att anledningen till tvärstanningen var att vi höll på att krocka med ett inkommande flygplan. Får en liten lätt känsla såhär i efterhand att den kraschen inte hade blivit helt hundra.

Vi lotsades in i byggnaden på flygplatsen och möts av en vänlig kvinna. Den vänliga kvinnan visar sig vara väldigt noggrann och frågar cirka 15 gånger om vilka som ska flyga vidare och till vilken destination. Hon meddelar att vi i gruppen som ska åka vidare till Polen kan vandra runt på flyplatsen hur vi vill, men prick 13.50 kommer hon och hämtar oss på övervåningen. Karin och jag tänker att det är säkrast att kanske sätta sig på övervåningen direkt, vilket vi gör. Där möts vi av en vakt som har tagit patent på en soffa. En tårtätande man som har tagit patent på en annan soffa och en ung kille som ligger i den tredje. Karin och jag delar på den fjärde. Efter ett tag lämnar vakten sin plats och Karin tar chansen att försöka gå och lägga sig på den, vakten kommer dock tillbaka och meddelar med hjälp av vitryska och teckenspråk att det där var banne mig hans soffa. Karin lämnar soffan.  Under tiden som vakten varit borta har den tårtätande mannen lämnat sin plats för att gå på toaletten. Vi vet inte om han var något specialfall, men i alla fall så kom vakten fram till oss och frågade på knacklig engelska vart mannen tagit vägen. Vi meddelade att han tagit ett toabesök. Vakten verkade mycket bekymrad över detta.  Stämningen i den svenska soffan blev lite stel efter detta. Hade han samma koll på oss? Och i så fall vågade vi gå på toa? Till slut tog vi steget, men jag vände i dörren. Jag möttes av ett till sånt där förbannat hål som vi stött på tidigare i Kiev. Hur orkar de stå och göra sina behov sådär?!

Klockan slog 13.50 och kvinnan kom och hämtade oss som utlovat. Hon samlade även in våra pass. Tillsammans med våra nyfunna vänner i den norska familjen skrattade vi åt det hela. Fick ingen visa sina pass själva i detta land? Eller var vi någon specialgrupp? Kvinnan var borta under en längre period och vi blev lite oroliga över att hon snott passen, men hon återkom och vi kunde placera oss på planet på Polens huvudstad Warszawa!

I Warszawa möttes vi av väntan. Vårt plan vidare till Krakow skulle inte gå förrän på kvällen. Men jag passade på att sova lite på den gröna mattan och vi käkade lite mat innan vi återigen kunde sätta oss på planet.

Vi landande i ett varmt och fuktigt Krakow, och vi undrade vad vi skulle göra nu. Likt tidigare planer hade vi inte bokat boende för denna natt, men vi bestämde oss för att försöka ta oss till Blue Hostel och se om de även kunde ta emot oss denna natt. Vi började gå mot det vi trodde var busstationen och möttes av en taxichaufför som erbjöd sina tjänster. Karin var osäker, men jag meddelade att om det funkat i Kiev så borde det funka här och vi följde med mannen till hans bil. Han var en jävel på att plocka upp folk, så inom loppet av fem minuter satt vi i en full minibuss och började rulla mot Krakows innerstad. Vi kom till sist fram till Blue Hostel och till vår glädje märkte vi att det låg väldigt centralt! Mannen i receptionen var inte den gladaste mannen på planeten, men han kunde erbjuda oss ett rum, som vi fick en nyckel till. Dessvärre gick nyckeln sönder när vi försökte öppna dörren, och mannen som inte var den gladaste på planeten, blev nog surast i universum. Men vi kom in, och så fint det var om man jämför med de vi utsatts för i Kiev! Fräscha toaletter och fina rum. Behöver ju inte prata allt för mycket om djuret som kröp runt i min säng.