Malin

Efter att ha lämnat av Issa på flygplasten var jag forever alone in Kiev. Okej, inte helt för alltid, tack och lov, men för ett par timmar. Jag begav mig mot Camp Sweden för att försöka lista ut om det gick att åka på en tripp till Tjernobyl, och delvis om jag ska vara ärlig, kändes det som det säkraste stället att fallera runt på själv. Men att få ur något vettigt ur turisttanten var omöjligt. Hon bad mig att vänta, och jag väntade. Till slut gav jag upp och gick iväg. Jag hade förmodligen stått där än idag och väntat annars. Gick och satte mig på stranden och läste, men det var så förbannat varmt, så jag fick flytta mig till skuggan. Som vanligt var jag inte hungrig, men jag hade enbart ätit en Kitkat och ett äpple hittills denna dag, och det kändes väl inte riktigt som det var tillräckligt. Jag beslutade att gå upp till Mafia och äta där. Ensam.  På vägen upp mot staden fick jag något så djävulskt ont i högerfoten. Jag förstod verkligen inte var det var, men ont gjorde det. Valde att ta av mig tofflorna och gå barfota, eftersom jag inte ville sätta på mig gympadojorna, på grund av skavsåren jag drog på mig första dagen. Asfalten var kokhet, men vad skulle jag göra? Jag och min väska fick en plats på Mafia, och det kändes ensamt att sitta där själv. Jag gillar att göra saker själv, och har absolut inga problem med det, men det där med att äta själv ute bland folk, det är något speciellt med det. Fick en gratis citronlemonad i alla fall, och jag tänkte nöjt att jag nu skulle få vitare tänder. Efter min måltid bestämde jag mig för att ta bussen till flyplatsen igen och för att möta upp Karin.

Jag kommer till flygplatsen lite för tidigt, och sätter mig ute på en parkbänk i det vackra vädret för att läsa min bok. Jag hamnar i mitt i något slags party som ukrainska flygvärdinnor och piloter har. De verkade ha det trevligt, jag tyckte dock att de störde mig lite i min läsning.

Ett plan med svenskar kommer in. Ett gäng med lite äldre finklädda herrar kommer, och de har beställt två taxibilar. Chaufförerna står fint och väntar. En av herrarna förklarar att han och två till kan åka med den första taxibilen och att resterande i sällskapet kan åka med den andra. Chaufförerna förstår inte, och en av svenskarna utbrister: Men herregud, så trött jag blir! Välkommen till Ukraina tänkte jag, samtidigt som jag tog emot finaste Karin! Jag var nu inte längre ensam och vi kunde inleda vår färd mot vårt hostel, Hostel 2012.

Vi sätter oss världsvant på bussen in mot stan och bussen rullar igång. På vägen står en tant. Busschauffören tutar, och han tutar. Tanten hör inte. Stannar bussen? Nej, chauffören rullar vidare och tanten märker inget förrän vi är cirka en halv meter ifrån att köra på henne. Hade varit spännande att se om chauffören hade gått hela vägen, så att säga…

Vi tar oss till stationen i Kiev där vårt hostel ska ligga cirka 20 timmes promenad ifrån. Som vanligt är ju det där lite spännande, 20 minuter är ju inte särskilt lång tid, men när det finns cirka 120 vägar man kan välja, kan dessa 20 minuter snabbt glida upp till ganska många minuter, eller timmar. Vi frågar ett par ungdomar om de kan hjälpa oss. De svarar först att de inte vill svara på frågor, likt en advokat som skyddar sin klient. Men de ändrade sig snabbt och gör ett försök. Med den hjälpen gick vi cirka 200 meter innan vi återigen tar hjälp av ett gäng ungdomar. Dessa plockar fram sina smarta mobiler (faktiskt några av få som ägde sådana, jag kände mig hemma i Kiev, som också kan kallas de gamla mobilernas stad), och försöker hjälpa oss med hjälp av olika kartor. Till slut vinkar de in en Taxi till oss. Vi får ett billigt ukrainskt taxipris och sätter oss lite osäkert i taxin.  Jag vet vad som möjligtvis skulle kunna vänta oss, och Karin var helt ny på området. Taxin stannar utanför ett stängsel och ett stort tiovåningshus. Vi frågar lite försiktigt om han är säker på att detta är rätt, han svarar ja, men inte helt övertygande. Vi stöter på ett svenskt par i den mörka, men otroligt varma natten. Dessa svenskar hade, likt många andra svenskar i Kiev, druckit alldeles för mycket, så vi fick inte ut särskilt mycket av att prata med dessa. Men vi antog att det var höghuset som var vår slutdestination och vi klev in. Och, ja men visst! Det var Hostel 2012 vi hade kommit till och vi möttes av den unga, halvsöta och mycket engagerade killen som arbetade 24/7.

Hostelet hette ju som sagt 2012. Dock hade 2012 ingenting med utseendet på hostelet att göra. 1812 på hösten hade möjligtvis varit en mer korrekt benämning, även om vår del faktiskt var renoverad. Jag vill inte veta hur den orenoverade delen såg ut. Karin och jag skulle inte få dela rum av någon anledning, vi såg det dock inte som något jätteproblem. Efter lite problem med att ta sig in i mitt rum (vår vän i personalen fick nästan slänga sig in i dörren för att den skulle gå upp), möts jag av en toalett som inte har något lock och spolknappen var liksom lite simmande i vatten. Karin möttes av en toalett som var beklädd i bajs. Hon frågade om toaletten skulle städas inom den närmsta framtiden, och fick svaret att det skulle göras. Efter cirka 10 sekunder meddelar vår vän att vi kanske kan sova i samma rum ändå, och Karin fick lämna bajsrummet och joina mig i mitt rum, som förutom den simmande spolknappen, också hade en bild på Robert Pattinsson och Taylor Lautner, stenhårda sängar och små skalbaggsliknande djur som sprang runt på golvet.  Efter lite madrassförflyttningar valde vi att göra natt av den dagen och släckte lampan. Efter ett par minuter hör jag ett ljud av något som låter ganska mycket som ett litet större djur som springer omkring. Jag undviker. Efter ytterligare ett par minuter och fler sådana ljud frågar Karin mig om jag hör ljudet, och jag svarar att det gör jag dessvärre. Karin kliver upp för att gå på djurjakt. Inga djur hittas och vi får spendera denna natt i ovisshet.