Första gången...
Igår vaknade jag upp efter att ha sovit alldeles för lite, och Anna konstaterar bara att hon har vaknat på fel sida. Det känns inte som en bra dag, men vi bestämmer oss ändå för att bege oss ut för att plocka blåbär. Jag ringer Karin och vi bestämmer att vi träffas klockan 12. Anna och jag sätter på oss regnkläder och stövlar. Vi plockar fram fyra plastburkar. Två stora och två små. Jag menade på att det är viktigt för självförtroendet att ha en liten burk att plocka i först, för att sedan hälla över till den stora. Anna håller med.
Vi beger oss ut i höstvädret och jag säger åt Anna att sätta sig på Ingrid, så det skulle gå lite fortare. Vi sparkar igång unisont, så som många gånger förut och vi konstaterar att det är en skitdag. Efter cirka 500 meters cyklande i snigelfart säger Anna; Det kanske inte är försent att kliva av. Jag förstår inte alls vad hon menar? Vadå kliva av? Hon utbrister lite högre: Stanna! Och jag stannar, medans Anna meddelar att det var två civilpoliser som körde förbi oss. Vi börjar gå i vanlig takt och hoppas att de ska åka vidare. Men icke, de kommer tillbaka och stannar precis framför oss och ut ur passagerarsätet kliver en halvsnygg ung polis. Jaha, tjejer. Ni vet att man inte får skjutsa va? Vi försöker berätta för honom att vi trodde att man fick göra det om man var över 15 år båda två. Han meddelar att lagen säger att en vuxen får skjutsa någon som är under 15 år om denna sitter fastspänd i en stol på pakethållaren. Såhär i efterhand skulle jag vilja se någon trycka ner en pubertal 14-åring i en såndär stol, men okej. Jag funderade på att snacka vidare, men så hör jag en läspande röst i mitt huvud och kopplas tillbaka till rättskunskapen på gymnasiet; Det är upp till en själv att hålla koll på lagen, man kan aldrig skylla på att man inte visste. Jag ger upp och frågar polisen med stadig röst: Jaha, vad händer nu då? Han tittar på oss och svarar med lika stadig röst: Det blir böter, 500 kr. Här tappar Anna och jag allt och utbrister: Nej!!! Anna, som tydligen har haft som mål i livet att snacka sig ur en böter, går ut stenhårt med argumentet: Men vi skulle ju bara plocka blåbär! Om du släpper oss så kan ni få lite blåbär. Polisen tittar på sin kvinnliga kollega som inte kan låta bli att skratta åt stockholmaren och göteborgaren iklädda regnkläder, och svarar: Ja, blåbär är ju gott... Vi ser på honom att han börjar tveka, och Anna trycker vidare; Det är ju terminsstart imorgon... kurslittertur och sånt.... Han tittar på oss medlidsamt och frågar: Har ni precis börjat plugga? Jag fattar vinken och plockar fram min barnsligaste röst och vi svarar i kör: Jaaaa!!! De behövde ju inte veta att detta är mitt tredje år och Annas andra. Sedan lovar vi hederligt att vi aldrig skulle göra om det, att vi alltid skulle gå hädanefter. Och till slut gav han upp och hälsade: Gå försiktigt!
Vi hade klarat oss ur boten och börjar vandra. Vi tittar på varandra, och konstaterar att det är för tidigt för en high five. Vi går lite till, och sedan firade vi. Nöjdare kriminella får man leta efter.
Blev det några blåbär? Japp. Vi satt i skogen nära vägen, och folk tittade på oss som om vi var dumma i huvudet. Men det blev fyra liter. Så det var det värt.
