Malin

Dags att upptäcka Kiev på en dag. Karin ville gärna besöka ett ställe som hon fått för sig hette ”Himmelska fridens torg” eller något liknande. Efter att ha läst vägbeskrivningen dit ett antal gånger slår det mig att det måste vara ”Självständighetstorget” som hon menar, samma torg som Fanzone ligger på. Så vi beger oss dit, skriker i McDonaldshuset, köper vatten och badar i en fontän tillsammans med småbarnen. Efter det beger vi oss mot nästa destination; statyn Motherland. På vägen dit möts vi av en ukrainsk man med en fågel i handen. Han frågar om jag vill hålla i fågeln. Jag tackar artigt nej, och tillägger på svenska att det inte känns som en bra dag för att få rabies.  Vi kommer till ett museum med prylar från andra världskriget. Vi går in genom dörrarna och möts av en tant i receptionen. Tyvärr var museumet stängt, och Karin och jag förundras en aning över att tanten ändå jobbade. Var hennes arbetsuppgift för dagen alltså att säga att museet var stängt? Vi traskar vidare mot Motherland och traskar upp med vår privata guide och får en himmelsk utsikt över Kiev.

Vi hade här fortfarande lite tid kvar innan vi skulle infinna oss vid marschen mot matchen mellan Sverige-Frankrike, och vi bestämmer oss för att bege oss till Tjernobylmuseét. Efter många om och men lyckas vi ta oss dit. Även fast jag inte förstod ett ord (allt stod på ukrainska/ryska), var det väldigt intressant och gripande, och jag tycker det är väldigt synd att vi inte hann med att åka till Tjernobyl.

Japp. Så var det dags för marsch igen. Och vi gick, och gick igen. Jag kan ju säga att mina fotproblem eskalerade denna dag. Utöver skavsår och överansträngning i foten drabbades jag även av värmeutslag. Värmeutslag över hela jävla fötterna. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, men bestämde mig till slut för att ta av mig tofflorna. Dock, på grund av den otroligt varma dagen var asfalten stekhet, vilket ledde till att jag även brände mig under fötterna. Inte helt klockrent om jag ska vara ärlig.

Matchen då? Jag skulle nog säga att detta var den absolut bästa match jag någonsin sett landslaget göra live, rent känslomässigt. Islandsmatchen på Råsunda i all ära – men det här var något alldeles extra. Jag hade rysningar större delen av matchen. Behöver jag nämna känslan när Zlatan går ut mot publiken och applåderar? Eller när han tar av sig tröjan och ger den till ett fan? RYSNINGAR. Ute på gatorna mötte alla svenskar upp ukrainarna som kom från Fanzone. Kärlek utbyttes mellan de två nationerna. Vackert.

Vi begav oss åter till hostelet och begav oss in i vårt nya rum. Ja, vi fick byta. Den största defekten med detta rum var låset, det krävdes personal och bedjande till högre makter för att låsa denna dörr. Men vår söta betjänt hjälpe oss gladeligen.  För att komma till flyplatsen i tid var vi tvungna att kliva upp i ottan och när vi kom ner till receptionen möts vi av vår betjänt igen. Han meddelar oss att det inte är någon tunnelbana som går vid denna tid och att han skulle rekommendera oss att ta en taxi till flygplatsen. Han erbjöd sig att ringa en taxi åt oss och vi tackade ja, så länge det inte kostade mer än 300 ukrainska pengar. Han försäkrade oss gång på gång om detta. Vi satt dock på helspänn hela resan ut till flygplatsen. Tack och lov behövde vi inte betala mer. Fem ukrainska pengar var det vi hade kvar. Inte ofta man lämnar ett land och har så lite pengar kvar!

Ja. Det var alltså Ukraina. Och jag måste säga att staden lämnade ett fint intryck i mitt hjärta. Jag vet inte, det kanske inte skulle varit samma upplevelse utan EM. Förmodligen inte, men ändå. De har självklart mycket att jobba med, men något jag diggade totalt var kollektivtrafiken! Det kostade typ 2 kr att åka. Ett månadskort kostar 90 kr! Och både bussar och tunnelbanor går mycket mer frekvent. Underbart. Där har ju framförallt SL något att arbeta på.