"Vet du vart vi ska, Karin? Inte jag heller." Part 4
Den andra höjdpunkten på resan nåddes efter en god, men alldeles för kort, natts sömn, men till skillnad från fotbollen var denna tripp placerad på en mer hemsk och sorglig skala. Vi satte oss i minibussen och började åka den timmes långa resan mot Auswitz –Birkenau. I bussen visades en film om judeförföljelsen och förintelsen. Trots att det var intressant hade jag svårt för att hålla ögonen öppna. Resandet hade tagit hårt på mina krafter.
Det kändes helt overkligt att vara där, där på platsen som allt det där hemska hände för 70 år sedan. Det gick som inte att ta in. Vi fick se skylten, Arbeit macht frei (inte den riktiga dock, eftersom denna blev snodd 2009, och nu befinner sig på reperation), vi fick se montrar med personliga tillhörigheter till fångarna, vi fick se en gaskammare och vi fick se väggen där fångarna ställdes upp och blev skjutna. Men är det inte konstigt? Trots detta kunde jag inte släppa värmen, jag längtade bara efter att få dricka svalkande vatten. Jag skämdes för att jag ens kunde tänka de tankarna när jag var där, men det gick inte att låta bli!
Det blev inte bättre på Birkenaus öppna fält. Solen låg på som i en öken. Det fanns ingen skugga någonstans, dock kände jag mig lite bättre till mods när även guiden klagade på detta.
På Birkenau, till skillnad från på Auswitz, är nästan allting orört. Det ser i princip ut som det gjorde när tyskarna lämnade och de överlevande blev räddade. Det kändes så sjukt konstigt att gå längs den långa vägen, där fångarna blivit uppradade och sorterade. Arbete eller gaskammaren? Att se de nerbrända husen, verket efter tyskarnas försök att dölja det hela. Att gå in i husen där de sovit, se inristningarna, höra hur guiden berättade om hur råttorna sprang på människorna som låg på stenbänkarna.
Helt betagen blev jag faktiskt inte förrän i slutet av guidningen när hon berättar om ett specifikt tillfälle. I en guidegrupp hade det varit en äldre dam med. Hon hade inte sagt något under hela vistelsen på Auswitz, men när de kommit fram till Birkenau hade hon börjat storgråta, och berättade att hon hade varit en av fångarna där under kriget. Det var första gången hon var tillbaka sedan dess, och även sista. Det gick inte att hålla tillbaka tårarna då, och det var första gången som det kändes riktigt verkligt.
Jag kan verkligen rekommendera alla att åka dit. Jag vet inte, men det är något vi får höra så mycket om från tidigt i skolan, och även om det aldrig kommer att gå att förstå, tror jag nog ändå att man kan få ut en hel del av att faktiskt besöka platserna på riktigt.
