Malin

Dagen hade nu kommit. Isabell, min bästaste vän och vapendragare skulle lämna Kiev och mig för att åka tillbaka till Stockholm. Efter många om och men i Volksvana hamnade vi i en minibuss som skulle ta oss till flygplatsen. Det var vi och fyra andra ukrainska människor. Två av damerna i bussen satt och skrattade åt Isabell halva vägen, innan jag blev deras offer. Vad de skrattade åt? Ingen aning. Men alltid kul att man kan roa, även när man bara sitter rakt upp och ner i en minibuss.

På flygplatsen sade vi som vanligt, likt våra vänner från Dawsons Creek; ”Say Goodnight and not Goodbye.”

Tack Isabell, min älskade vän, för den bästaste resan ever! Tänka sig, nu har vi faktiskt prickat av en av alla de saker vi så många gånger har pratat om att göra. Och även om logistiken inte var på topp, måste jag ändå säga att vi gjorde detta jävligt bra. Vi är som sagt fantastiska människor.