Malin

Fredagen den 15 juni. Det var ikväll det gällde. Matchen mellan Sverige och England. Våra matchdräkter vad lite lagom fuktiga och kalla efter den blöta natten. Men vad skulle vi göra? Det var matchdag och hela munderingen skulle på. Vi målade oss i ansiktena och vi var redo att möta dagen. Till frukost köpte vi lite frukt som vi åt under uppsyn av några ukrainska poliser, för att sedan bege oss till Eventzone för att lyssna på Lasse Granqvist och Ralf Edström. Dessförinnan hade vi blivit tillfrågade av ukrainsk TV att vara med i en diskussion. Vi förstod inte riktigt ifall den skulle vara i tre timmar eller om den skulle äga rum om tre timmar, hur som helst avböjde vi. Vad skulle vi tillföra i en diskussion där vi inte skulle förstå frågorna och där de förmodligen inte skulle förstå oss, om vi mot förmodan skulle förstå? Och dessutom ville vi inte missa Raffe och Lasse. Underbara människor förövrigt. Ingo var dock en lika dålig intervjuare som dagen innan. Efter lite korttagning med våra idoler blev vi tillfrågade om vi ville vara med på en intervju och korttagning med nyheter24. Detta tackade vi inte nej till, vi kände att det var vår plikt som människor. Artikeln kan ni läsa här: http://sport.se.msn.com/em2012/photopage.aspx?cp-documentid=250278517  . Att bruden lyckades få ut något av det hela är imponerande, eftersom vi pratade i munnen på varandra hela tiden.

Upp till Fanzone igen och besöka Swedish Corner. Pinsamt nog var det Chris som tipsade oss om denna del av zonen… Vilket visar lite på vilken koll Carlsmyr hade. Visst, det var häftigt med alla svenskar som samlades på ett och samma ställe, men Isabell och jag föredrog att hänga med annat folk. Jag menar, svenskar ser man ju varje dag. I Sverige. Men vi fick höra Glenn Hysén prata litegrann och även se honom sparka iväg en stenhård boll på en kille i 17-års åldern, för att sedan bara gå därifrån utan ett ljud. Kanske är så man gör i Göteborg?

 

På väg mot en restaurang frågade en kvinna om vi kunde ta en bild med henne. Såklart ställde vi upp, och hon drog iväg oss upp mot en bil. Skulle vi åka iväg någonstans för att ta en bild? Tydligen skulle vi bara posera utanför bilen. De var från någon slags tidning tror jag. Var lite osäkert eftersom de inte förstod det engelska språket. De tog våra mailadresser och jag väntar fortfarande på det där mailet… De kan ju rent krasst menat att vi skulle skriva ner något annat visserligen.

 Vi gled in på en restaurang som jag antar räknas som en lite finare ukrainsk sådan. På plats satt ett gäng svenskar i 45-50 års åldern. Männen i fråga hade befunnit sig på restaurangen sedan 10.00 och nu var klockan 16.00. Med tanke på mängden ölflaskor som stod på bordet kunde man ha trott att de befunnit sig där sedan 10.00 dagen innan. Jag hjälpte två av männen, som var lite mer åt det nyktra hållet, att måla svenska flaggan i ansiktet. Som tack blev jag bjuden på vin. Jag var nöjd. Vad åt vi? Någon ukrainsk kyckling. Det smakade väl sådär, men det slank ner ända tills en av våra blivande vänner uttryckte: jag skulle inte äta den där kycklingen om jag var ni. Sist jag åt kyckling i Ukraina mådde jag inte bra efteråt. Vi lade ner besticken och bestämde att vi hade ätit färdigt för denna dag.

Vi hänger på våra nyfunna vänner mot marschen som skulle ta oss till matchen. Issa och jag hade ingen aning om hur vi skulle ta oss till platsen där samlingen var, men att lita på grabbarna var även det lite osäkert. Deras alkoholhalt i kroppen skulle nog mätt ganska högt på ett test. Men vi hade även tur denna gång och kom fram. Vi sjöng tillsammans med de andra fansen och slängde oss som galningar efter svettbanden som var gratis. De var dock från Expressen… Är ju Aftonbladet som gäller för oss i vanliga fall. Men, de var ju ändå gratis. Vandringen till arenan är lång, men underbar. Typ 15,000 svenskar som går tillsammans och sjunger! Kan det bli vackrare?

Väl framme vid arenan tar vi våra platser direkt och suger in stämningen. Fler folk kommer in, men inga svenskar verkar vara placerade vid vår sektion. ”Gunde”, vars hälsotillstånd var lite sådär för stunden, satt alla fall på samma rad. Jag tycker det var viktigt att han hade köpt med sig lite mer öl, kändes som det var precis vad han behövde. Istället hade vi en del ukrainare runt oss samt två trevliga tyskar. Jag berättade för ena av dem att jag även skulle ta en tripp upp till Polen också. Men valde att inte nämna besöket på Auswitsz, jag vet inte riktigt hur stämningen skulle ha blivit då? Istället hade vi ganska trevliga samtal, även om det var en aning ansträngande att både prata om svensk snaps, titta på matchen och sjunga med i alla ramsor samtidigt.

Matchen då? Ja, som vi alla vet förlorade vi med 2-3. Kung Mellberg gjorde två mål, men det räckte inte denna kväll. När slutsignalen kom var det som all luft gick ur arenan, bortsett från i denna sektion där engelsmännen befann sig. Våra tyska vänner visste inte riktigt hur de skulle säga adjö. Vad säger man till några som precis åkt ur ett stort mästerskap? Vad säger man överhuvudtaget? Vi satt kvar ett tag under total tystnad, innan vi valde att lämna arenan och för att bege oss tillbaka till vårt tält.

Ca 20,000 svenskar var på plats och såg matchen live i Kiev, och dessa 20,000 lämnade arenan ungefär samtidigt. 20,000. Och ändå lyckades vi tappa bort varenda en. Man kan ju undra hur det ens är möjligt, men det gick tydligen. Och det blev en förbannat lång vandring genom Kiev. Till slut gav vi upp, det var lika bra att försöka hitta till en tunnelbanestation. Såg två män som såg ut att veta något. ”Excuse me, do you speak english? Of course we do, we are from England!” Såklart lyckades vi fråga två engelsmän, men de visste i alla fall vart närmsta tunnelbana låg, och det var väl huvudsaken i detta läge.

Tunnelbaneresan gick fint. Vi visste vart vi skulle gå av för att kunna byta till banan som ledde oss till Postova Ploscha. Dock var det ett helvete att hitta själva spåret! Till slut frågar vi två ukrainska män om hjälp. Sergeij och Sergeij som de hette valde dock inte att enbart förklara vägen, utan även följa med. De följde med fram till rätt spår. De följde med på tunnelbanan. De följde med till Postova Ploscha. De klev också av i Postova Ploscha. Vi började ett tag tänka att de även skulle följa med oss till vårt tält, men tänkte att det skulle väl bli lite väl trångt att även trycka in två ukrainska män i 45-års åldern i vårt lilla tvåmannatält? Efter att ha försäkrat dem om att vi faktiskt visste hur vi hittade till campingen, och att nej, deras väg var inte bättre, lyckades vi skaka av oss dem och kunde ta oss till vårt tält. Klockan var cirka 02.00 när vi väl kunde krypa in i tältet.

Stämningen på Camp Sweden var inte på topp, och jag skulle inte bli förvånad om det var många tårar som fälldes runt om på stranden. Det var inte heller bara svenskarna som grät, utan även himmelen började storböla. Det regnade och det regnade. Det droppade in på min sovsäck. Jag räknade dropparna ett tag, och funderade på hur lång tid det skulle ta innan det läckte in. Och Där gjorde det det. Mm, så mysigt. Efter ett tag bestämde jag mig för att titta på klockan i förhoppning om att det hade gått ett par timmar. ”Har det bara gått en timme?!! Någon måste ta mig fan driva med oss?!” Isabell höll med från sin sida i det våta tältet. Om Rudolf Andersson upplevde det som att han varit med om århundradets kallaste natt i sitt förtält, skulle han ha varit med oss denna natt i Kiev.