Malin

När jag var yngre var jag en riktig pengamagnet. Jag hade alltid huvudet nerkört i backen i jakt  på en enkrona eller något av en högre valör och när jag fick syn på en dök jag likt en örn. Sakta men säkert trappades det där ner. Plötsligt var inte enkronorna intressanta längre, de kunde allt få ligga kvar på marken. Här om dagen tappade jag en tiokrona när jag skulle gå igenom tågspärren. Min första automatiska reaktion var att jag skulle vända om och plocka upp den, men jag ändrade mig. Samma eftermiddag såg jag en tia ligga på marken på Söder, och min första tanke var Yay, nu går jag plus minus noll, men ändå så plockade jag inte upp tian. Lite stolt över mig själv gick jag vidare - jag är inte längre så snål att jag inte kan gå förbi en peng på gatan utan att plocka upp den! Tyvärr sa en röst inom mig ifrån - anledningen är inte det. Du vågar inte. Tänk vad människor kan tänka om dig i fall du springer och plockar upp saker från marken hela tiden. Tillbaka på ruta 1 som Patrik Isaksson skulle sagt. Nu väntar jag på att en peng ska dyka upp på marken så att jag kan dyka ner och bevisa för mig själv att människor runt omkring mig inte bryr sig, och i fall de nu skulle göra det, hur farligt skulle det vara?