Malin

Efter att ha sett Ove Sundberg förlösa ett barn samt befrukta Anette Sundberg på samma kväll är det ju tveksamt om  livet någonsin kommer att se ut på samma sätt igen...

 

Idag tog jag steget - jag och Spike tog en promenad till Team Sportia för att få framdäcket lagat. Spikes framdäck alltså, jag anser inte att jag har så många framdäck själv. Promenaden tog ganska exakt en timme och tjugo minuter och när jag kom fram var jag sjöblöt av svett från insidan och snöig på utsidan. Direkt när jag kom in i butiken, med Stig-Helmer dimma på glasögonen, fick jag kommentaren: "Snöar det SÅ mycket ute?" Ja, tydligen tänkte jag, inte direkt så att jag tog mig en rullning i snön innan jag gick in.

 

Nöjd efter att ha lämnat in Spike gick jag mot busshållsplatsen. Precis när jag nästan var framme vid vägen ser jag bussen komma, jag gör ett litet hopp till ansats för att springa. Men det var ju såklart ingen som skulle stiga av på Bruksvägen, så det var ju bara snällt att vänta på nästa buss. Spännande det där med att sitta på bänken och vänta och se alla bilister som kör förbi, de tittar som på en med en lite medlidsam blick som säger: stackars, flickebarn, sitter där och väntar på bussen i kylan... Ja men stanna och plocka upp mig då eller låt det vara!

 

Vid sjukhuset tänkte jag vara lat och ta bussen hem, eftersom det bara var tre minuter kvar tills den skulle komma. Tre minuter byttes helt plötsligt till 20 minuter på SL-sätt, och jag bestämde mig för att gå istället. Hem kom jag till slut. Kall som fan och trött. Och jag kan inte sluta tänka på att på tisdag måste jag bege mig till Ersboda och Team Sportia igen...