Malin

Anna och jag konstaterade precis att åka Ybuss mellan Umeå och Stockholm är som att föda barn. Det är ett helvete under själva processen, men efteråt glöms allt bort. För ett helvete är det - speciellt när bussen är full hela sträckan och man inte kan sova. Inleder med att få höra en berättelse 7 gånger av paret som satt bakom mig. "Ja, vi sitter på bussen nu, tack och lov. Maria var säker på att bussen gick 21.15 också frågade jag om hon verkligen var stensäker, så gick vi in och kollade. 20.17 var klockan, och såg att bussen gick 20.15! Vi fick springa ner till grannen Glenn och hoppa in i bilen. Så såg vi bussen lämna stationen, vi tutade och skrek. Men som tur var hann vi till sjukhuset. Så nu är det lugnt." Var ganska roligt första gången. Men sen? Nej. En kvinna fick även för sig att prata i telefon på lite obekväma tider. Och inte bara prata. Volymen var hög och lite gråt kom in där också. Och inga uttag fanns heller, så natten kunde inte roas med att kolla på serier.

Befrielsen var total när vi rullade in i Stockholm. Solen höll på att gå upp och det var alldeles lugnt. Magiskt.