De oförlåtliga förbannelserna.

Jag brukar vara bra på att acceptera andra människor. Tänka att det finns en anledning till varför de beter sig på ett visst sätt. Men inatt fungerade inte det alls. Malin Dalsmyr var jävligt irriterad. Med betoning på jävligt. Jag har aldrig varit något jättestort fan av Harry Potter-filmerna, så är det. Magin finns i böckerna. MEN inatt visades den sista filmen, den sista filmen ever. Och jag tänkte ändå att det skulle få avslutas på ett fint sätt. Med mycket känsla och kanske en och annan tår. Och jag tänkte att det skulle vara trevligt att dela denna känsla med andra Harry-fans. Att man kunde dela detta tillsammans. Men så visar det sig att man har hamnat med världens största jävla stolpskott som ska skrika och applådera sig igenom HELA filmen! Så fort någon visade sig skrek de, så fort någon sa något skrek de, så fort någon andades skrek de. Detta resulterade i att man för det första inte hörde replikerna och att man för det andra tappade all känsla.

Och ni ska kalla er Harry-fans? No way, José. Ett riktigt Harry-fan hade velat se och filmen utan avbrott, utan att någon idiot skullle förstöra magin så fort något skapades. Så är det bara. Det var som att någon kastade Imperius-, Cruciato- och Avada Kedavraförbannelsen samtidigt på en. Och som alla vet, eller borde veta, innebär detta livstid i Azkaban.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0