Malin

Ibland kan man göra saker här i livet som får en att växa som människa. Ibland kan man även göra saker som får en att vilja få en direktbiljett till något avlägset ställe far, far away. Jag har en ganska hög pinsamhettröskel. Jag tycker att det är viktigt att man bjuder på sig själv, och att andra kan få skratta. Men att gå på Familjegympa som 20-åring helt ensam på IKSU, var inte helt okej.

Familjegympa

Rörelselek där barn och föräldrar tränar tillsammans. För barn mellan 2-6 år.

Ovanstående är passförklaringen. Säger väl det mesta. Jag gled in där och var med och vinkade i "Tjabba, tjena, hallå." Jag var med och lekte flygplan till "Luftens hjältar". Jag var med och satt på golvet och lekte båt till "En kule natt, natt, natt"-låten. Jag var med och svängde med armarna fram och bak, hoppade runt i ring och dansade honkitonk tilllsammans med MoraTräsk. Jag var med och lekte elefant, och till skillnad från en kille i 5-års åldern klarade jag av att forma mina armar till en snabel.

Jag lämnade Paris med en känsla av en viss efterblivenhet. Jag kom in i omklädningsrummet och fann att jag totalt glömt bort vilket skåp som var mitt. Jag testade ett lås. Det fungerade inte. Jag låtsades gå på toaletten i hopp om att alla skulle lämna omklädningsrummet. Jag testade ett till lås. Det fungerade inte. Jag satt och pillade med mina skor i hopp om att alla skulle lämna omklädningsrummet. Jag testade ett till, och ett till. Sedan hittade jag mitt lås och kunde byta om och lämna IKSU som den människa jag är.