Malin

Har varit i Stockholm nu i cirka 24 timmar. Det känns skönt att vara här, samtidigt som det är ganska jobbigt. Denna stad ger en en viss känsla av irritation. Människor och saker runt omkring blir lite mer jobbiga, och en själv blir lite mer viktig. När man går ut till exempel skulle man ju kunna tänka "hoppas jag träffar någon gammal bekant som man kan prata med." Men nä, istället tänker man: "fan hoppas att jag inte träffar någon jobbig jävel som jag måste stå och prata med och låtsas vara intresserad av vad den har att säga." Man kommer till pendeltågsstationen och självklart är tågjäveln försenad. Tåget kommer, men 9/10 av dörrarna är trasiga så man får ta en Usain Bolt löpning för att ens hinna med det försenade tåget. När man kommer på möts man av en halvfull vagn. Det finns lediga platser, men att tränga sig förbi två människor för att komma åt fönsterplatsen känns väldigt jobbigt. Man överväger att stå i 20 minuter istället för att ta konflikten, men det slutar med att man sätter sig brevid en alkoholiserad man i 50-års åldern som har en ölburk i handen och luktar ganska konstigt. Efter att ha andats genom munnen i 20 minuter kommer man fram till centralen, och då har ytterligare en dörr gått sönder, så man får ta en Usain Bolt löpning igen för att ta sig av tåget.

Fast egentligen är det ju ganska skönt att vara här. Där man är berättigad till att ha dessa känslor. Där man får klaga på allt och alla.