Malin

Johanna har skrivit i sin blogg om oss, eller det som var vi innan. Blir lite sentimental.
Vårat gäng, som vi alltid kallade oss, startade i tvåan, då jag blev bästis med Madde. Kommer du ihåg när du hällde lim över mig?
Frida och Elin hittade jag redan på dagis. Elin, som jag inte alls kom överens med. Men sedan blev det vi, och jag känner att det alltid kommer att vara det på något sätt. Frida, min Frida. "Varför ser du så sur ut, surpuppa?!" Det är det första jag kommer ihåg att du sa till mig. Jag hade ingen att vara med, men sedan blev du mitt allt, trots att vi oftast bråkade.
När vi sedan började i Banslätt, och jag blev vän med Madde kom Emma och Johanna in i bilden. Johanna och jag som alltid hade mössa på vintern. Hannibal som man inte kunde låta bli att älska. Emma, kommer du ihåg när vi var ute i skogen med din pappa? Och jag hittade Lill Y:et? Eller då, du skulle locka mitt hår, och locktången fastnade, och din mamma fick klippa bort lite av håret?
När vi började i Falkberg kom Isabell och Johanna in i gänget. Isabell, som är min själsfrände. Johanna, som alltid får mig att skratta. Miccan kom. Haha, när vi skrev pjäsen om monstret, som ingen förstod? Anna, vi var totalt olika, men ändå så hittade vi varandra. Vår Hawking låt! You are my best friend, Hawking. I want to live my life with you, Hawking.
Ida kom senare in i mitt liv. Och där är hon för att stanna.

Det är inte som förut. Nej. Antingen så får vi acceptera att det har blivit så. Eller så får vi försöka lära känna de nya personer som vi faktiskt har blivit.

"Ett annat liv,
en annan sfär,
Ett annat facit in en annan atmosfär,
I samma båt,
På samma hav,
Kan våra drömmar bli en utan krav."

Men kladdkakegänget, som vi så fint blev kallade kommer alltid att finnas kvar. Så länge vi vill det. För ingen av oss kommer att glömma. Eller hur?

McDalsmyr