Malin

OS är den finaste tävlingen en idrottare kan ställa upp i. Tar man ett OS-guld, innehar man den finaste medaljen av dem alla. I OS är helt plötsligt alla idrotter lika intressanta. Man tittar på idrotter som man aldrig skulle titta på annars med lika stor inlevelse och passion som det skulle vara värsta fotbollsmatchen. Okej, ett VM-guld i fotboll slår högre en ett OS-guld, men ändå.
OS går vart fjärde år. Många idrottare kanske bara får en chans att delta, vissa två. Sedan finns det under som aldrig verkar få nog av OS, som Maria Mutola. Även om detta var hennes sista. Det handlar om fyra års arbete och förberedelse.
       Idag gick fyra års förberedelse åt helvete för Susanna Kallur när hon snubblade över första häcken i semifinalen. Så kommer hon till presshörnan och får den allt för kända frågan; Hur känns det?
Han kunde ha ställt frågan annorlunda: Dina kinder är fulla av tårar, du höll för några minuter sedan på att bryta nacken, du snubblade över den första häcken i en semifinal som skulle ta dig till en final i OS och få en revansch på förra årets VM, fyra års arbete försvann under loppet av 2 sekunder. Hur känns det?
Sanna kunde då ha svarat: Jo, tackar som frågar. Precis som du sa är det fyra års arbete som åkte käpp rätt åt helvete. Jag har knappt tänkt eller fokuserat på något annat det senaste halvåret. Men annars är det bra.

Det är väl klart som fan att man mår skit! Det behöver man väl inte ens fråga? Tänk att behöva ladda om till nästa OS som inte äger rum förräns om fyra år!
Tänk kinesen Liu Xiang, regerande OS-mästare i Aten. Skulle idag gå in på banorna och frälsa det kinesiska folket igen på hemmaplan. Inför kanske 90000 kineser på plats, och kanske uppåt en miljard hemma i tv-sofforna. Men så kan han inte komma till start på grund av en hälsena. Snälla, kunde inte någon komma och fråga honom hur det känns?

Oj, nu hade det visst varit tittarstorm mot intervjun som Peter Jonsson hade med Sanna. 
Från en intervju med Peter Jonsson:

Du upplever inte att du gick för långt?

- Nej, det måste jag säga att jag inte gör. Jag förstår situationen för hennes del, att det kanske är det jobbigaste hon har upplevt. Men samtidigt vill man ju veta hur hon upplevde det här och det tror jag att hela svenska folket vill. Alla har stått bakom henne och lider med henne.
Jag menar, alla som varit med om ett misslyckande någon gång i livet och har hjärnan något i behåll förstår nog hur det känns. Eller i alla fall kan föreställa sig något sånär.