Malin

Många ser Krakow som en av Europas vackraste städer, och jag kan inte annat än hålla med. En storstad med småstadskänsla! Vi gick genom staden på jakt efter fontäner, och fick på så sätt se en hel del fina kreationer.

Vi bestämde oss för att försöka ta oss till en restaurang och få i oss lite mat innan vi kvartsfinalen mellan Portugal-Tjeckien skulle starta. Vi går in på en sidogata och möts av en stor folksamling, vi skämtar om att det förmodligen är Qatars ambassadör som återigen har givit sig till känna, men icke. Vi hade hamnat utanför engelska landslagets spelarhotell.  Vi pratade lite med en engelsman, som förklarade att vi inte direkt kunde förvänta oss att få syn på några spelare med tanke på att han stått där i princip tre dagar, men inte fått syn på någon. Men inte tänkte vi ge upp så lätt. Vi satte oss på en restaurang så vi hade uppsikt över vad som hände och vi hade knappt hunnit få in våra glas med juice innan en bil rullande in bakom avspärrningen. Ut ur bilen kommer tre män. Det råkade bara vara tre män som spelar i engelska fotbollslandslaget! Vad säger ni om jag säger Andy Carrol och Ashley Young? Den tredje spelaren hann jag tyvärr inte se vem det var eftersom han sprang in genom dörrarna till hotellet snabbare än Usain Bolt.

Dagen därpå var det dags att återigen bege sig till svensk mark. Vi checkade ut från hotellet och passade på att ytterligare en gång störa han som jobbade i receptionen. Han om någon var nog glad att vi lämnade stället.

Innan vi helt kunde lämna Polen hade vi ett par timmar i Warszawa att döda, även det en mycket vacker stad, dock kunde man inte betala med ukrainska pengar på tunnelbanan, hur mycket vi än försökte. Vi passade på att göra ett besök i Warszawas fanzone, och jag köpte min efterlängtade EM-tröja, vi hann se arenan och äta polska munkar och piroger. Tyckte väl inte det var något speciellt med någon av dem, MEN herregud vad mycket snygga killar det fanns i denna stad! Synd att vi inte skulle stanna längre, men ja, verkligen värt ett besök till någon gång.

 

På planet tillbaka till Skavsta hade vi inga bestämda platser på planet, och det verkade sätta igång tävlingsinstinkten i många. En tant, till exempel, höll på att meja ner mig i trappan för att komma på före. Men jag vann och vi hamnade senare på samma rad på planet.

Skavsta blev som sagt sista destinationen på denna resa och vi möttes av en chaufför på flygbussen med en underbar engelska. Det var nästan som att vara tillbaka i öst igen.

Tack Karin min älskade vän för denna tripp! Även vi klarade detta riktigt bra måste jag säga. Nästa gång vi ska ut och resa kanske vi för en gångs skull kan försöka att inte köra på lika många byten bara? Även om det kanske börjar bli vår grej.

Den andra höjdpunkten på resan nåddes efter en god, men alldeles för kort, natts sömn, men till skillnad från fotbollen var denna tripp placerad på en mer hemsk och sorglig skala. Vi satte oss i minibussen och började åka den timmes långa resan mot Auswitz –Birkenau. I bussen visades en film om judeförföljelsen och förintelsen. Trots att det var intressant hade jag svårt för att hålla ögonen öppna. Resandet hade tagit hårt på mina krafter.

Det kändes helt overkligt att vara där, där på platsen som allt det där hemska hände för 70 år sedan. Det gick som inte att ta in. Vi fick se skylten, Arbeit macht frei (inte den riktiga dock, eftersom denna blev snodd 2009, och nu befinner sig på reperation), vi fick se montrar med personliga tillhörigheter till fångarna, vi fick se en gaskammare och vi fick se väggen där fångarna ställdes upp och blev skjutna. Men är det inte konstigt? Trots detta kunde jag inte släppa värmen, jag längtade bara efter att få dricka svalkande vatten. Jag skämdes för att jag ens kunde tänka de tankarna när jag var där, men det gick inte att låta bli!

 

Det blev inte bättre på Birkenaus öppna fält. Solen låg på som i en öken. Det fanns ingen skugga någonstans, dock kände jag mig lite bättre till mods när även guiden klagade på detta.

 På Birkenau, till skillnad från på Auswitz, är nästan allting orört.  Det ser i princip ut som det gjorde när tyskarna lämnade och de överlevande blev räddade. Det kändes så sjukt konstigt att gå längs den långa vägen, där fångarna blivit uppradade och sorterade. Arbete eller gaskammaren? Att se de nerbrända husen, verket efter tyskarnas försök att dölja det hela. Att gå in i husen där de sovit, se inristningarna, höra hur guiden berättade om hur råttorna sprang på människorna som låg på stenbänkarna.

Helt betagen blev jag faktiskt inte förrän i slutet av guidningen när hon berättar om ett specifikt tillfälle. I en guidegrupp hade det varit en äldre dam med. Hon hade inte sagt något under hela vistelsen på Auswitz, men när de kommit fram till Birkenau hade hon börjat storgråta, och berättade att hon hade varit en av fångarna där under kriget. Det var första gången hon var tillbaka sedan dess, och även sista. Det gick inte att hålla tillbaka tårarna då, och det var första gången som det kändes riktigt verkligt.

 Jag kan verkligen rekommendera alla att åka dit. Jag vet inte, men det är något vi får höra så mycket om från tidigt i skolan, och även om det aldrig kommer att gå att förstå, tror jag nog ändå att man kan få ut en hel del av att faktiskt besöka platserna på riktigt.

Vi lämnade ett korrupt land för att mellanlanda i ett annat, Vitryssland. På flygplanet sitter en annan svensk som inte är nöjd med servicen. Han tycker att det tar alldeles för lång tid innan vi startar och han svettas tydligen väldigt mycket. Till sist brister det för honom och han skriker ut sin ilska med ett: ”What the fuck is the problem?!” Jag tvivlar på att detta utbrott hjälpte så mycket, men vi kom i väg till slut. Vi landar på flygplatsen i Minsk och blir inkörda i en transferbuss, som står stilla ett bra tag, eftersom tydligen var en ambassadör från Qatar med på planet. Ingen tycktes veta vem det var, och i ärlighetens namn vet jag inte i fall han kom ut från planet överhuvudtaget. Transferbussen börjar rulla men tvärstannar efter cirka 10 meter. Jag flyger in i ett räcke och får en möjlig vitryss över mig. När jag fått ordning på kroppen och försäkrat den möjliga vitryssen om att jag överlevt, ser jag att anledningen till tvärstanningen var att vi höll på att krocka med ett inkommande flygplan. Får en liten lätt känsla såhär i efterhand att den kraschen inte hade blivit helt hundra.

Vi lotsades in i byggnaden på flygplatsen och möts av en vänlig kvinna. Den vänliga kvinnan visar sig vara väldigt noggrann och frågar cirka 15 gånger om vilka som ska flyga vidare och till vilken destination. Hon meddelar att vi i gruppen som ska åka vidare till Polen kan vandra runt på flyplatsen hur vi vill, men prick 13.50 kommer hon och hämtar oss på övervåningen. Karin och jag tänker att det är säkrast att kanske sätta sig på övervåningen direkt, vilket vi gör. Där möts vi av en vakt som har tagit patent på en soffa. En tårtätande man som har tagit patent på en annan soffa och en ung kille som ligger i den tredje. Karin och jag delar på den fjärde. Efter ett tag lämnar vakten sin plats och Karin tar chansen att försöka gå och lägga sig på den, vakten kommer dock tillbaka och meddelar med hjälp av vitryska och teckenspråk att det där var banne mig hans soffa. Karin lämnar soffan.  Under tiden som vakten varit borta har den tårtätande mannen lämnat sin plats för att gå på toaletten. Vi vet inte om han var något specialfall, men i alla fall så kom vakten fram till oss och frågade på knacklig engelska vart mannen tagit vägen. Vi meddelade att han tagit ett toabesök. Vakten verkade mycket bekymrad över detta.  Stämningen i den svenska soffan blev lite stel efter detta. Hade han samma koll på oss? Och i så fall vågade vi gå på toa? Till slut tog vi steget, men jag vände i dörren. Jag möttes av ett till sånt där förbannat hål som vi stött på tidigare i Kiev. Hur orkar de stå och göra sina behov sådär?!

Klockan slog 13.50 och kvinnan kom och hämtade oss som utlovat. Hon samlade även in våra pass. Tillsammans med våra nyfunna vänner i den norska familjen skrattade vi åt det hela. Fick ingen visa sina pass själva i detta land? Eller var vi någon specialgrupp? Kvinnan var borta under en längre period och vi blev lite oroliga över att hon snott passen, men hon återkom och vi kunde placera oss på planet på Polens huvudstad Warszawa!

I Warszawa möttes vi av väntan. Vårt plan vidare till Krakow skulle inte gå förrän på kvällen. Men jag passade på att sova lite på den gröna mattan och vi käkade lite mat innan vi återigen kunde sätta oss på planet.

Vi landande i ett varmt och fuktigt Krakow, och vi undrade vad vi skulle göra nu. Likt tidigare planer hade vi inte bokat boende för denna natt, men vi bestämde oss för att försöka ta oss till Blue Hostel och se om de även kunde ta emot oss denna natt. Vi började gå mot det vi trodde var busstationen och möttes av en taxichaufför som erbjöd sina tjänster. Karin var osäker, men jag meddelade att om det funkat i Kiev så borde det funka här och vi följde med mannen till hans bil. Han var en jävel på att plocka upp folk, så inom loppet av fem minuter satt vi i en full minibuss och började rulla mot Krakows innerstad. Vi kom till sist fram till Blue Hostel och till vår glädje märkte vi att det låg väldigt centralt! Mannen i receptionen var inte den gladaste mannen på planeten, men han kunde erbjuda oss ett rum, som vi fick en nyckel till. Dessvärre gick nyckeln sönder när vi försökte öppna dörren, och mannen som inte var den gladaste på planeten, blev nog surast i universum. Men vi kom in, och så fint det var om man jämför med de vi utsatts för i Kiev! Fräscha toaletter och fina rum. Behöver ju inte prata allt för mycket om djuret som kröp runt i min säng.

Dags att upptäcka Kiev på en dag. Karin ville gärna besöka ett ställe som hon fått för sig hette ”Himmelska fridens torg” eller något liknande. Efter att ha läst vägbeskrivningen dit ett antal gånger slår det mig att det måste vara ”Självständighetstorget” som hon menar, samma torg som Fanzone ligger på. Så vi beger oss dit, skriker i McDonaldshuset, köper vatten och badar i en fontän tillsammans med småbarnen. Efter det beger vi oss mot nästa destination; statyn Motherland. På vägen dit möts vi av en ukrainsk man med en fågel i handen. Han frågar om jag vill hålla i fågeln. Jag tackar artigt nej, och tillägger på svenska att det inte känns som en bra dag för att få rabies.  Vi kommer till ett museum med prylar från andra världskriget. Vi går in genom dörrarna och möts av en tant i receptionen. Tyvärr var museumet stängt, och Karin och jag förundras en aning över att tanten ändå jobbade. Var hennes arbetsuppgift för dagen alltså att säga att museet var stängt? Vi traskar vidare mot Motherland och traskar upp med vår privata guide och får en himmelsk utsikt över Kiev.

Vi hade här fortfarande lite tid kvar innan vi skulle infinna oss vid marschen mot matchen mellan Sverige-Frankrike, och vi bestämmer oss för att bege oss till Tjernobylmuseét. Efter många om och men lyckas vi ta oss dit. Även fast jag inte förstod ett ord (allt stod på ukrainska/ryska), var det väldigt intressant och gripande, och jag tycker det är väldigt synd att vi inte hann med att åka till Tjernobyl.

Japp. Så var det dags för marsch igen. Och vi gick, och gick igen. Jag kan ju säga att mina fotproblem eskalerade denna dag. Utöver skavsår och överansträngning i foten drabbades jag även av värmeutslag. Värmeutslag över hela jävla fötterna. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, men bestämde mig till slut för att ta av mig tofflorna. Dock, på grund av den otroligt varma dagen var asfalten stekhet, vilket ledde till att jag även brände mig under fötterna. Inte helt klockrent om jag ska vara ärlig.

Matchen då? Jag skulle nog säga att detta var den absolut bästa match jag någonsin sett landslaget göra live, rent känslomässigt. Islandsmatchen på Råsunda i all ära – men det här var något alldeles extra. Jag hade rysningar större delen av matchen. Behöver jag nämna känslan när Zlatan går ut mot publiken och applåderar? Eller när han tar av sig tröjan och ger den till ett fan? RYSNINGAR. Ute på gatorna mötte alla svenskar upp ukrainarna som kom från Fanzone. Kärlek utbyttes mellan de två nationerna. Vackert.

Vi begav oss åter till hostelet och begav oss in i vårt nya rum. Ja, vi fick byta. Den största defekten med detta rum var låset, det krävdes personal och bedjande till högre makter för att låsa denna dörr. Men vår söta betjänt hjälpe oss gladeligen.  För att komma till flyplatsen i tid var vi tvungna att kliva upp i ottan och när vi kom ner till receptionen möts vi av vår betjänt igen. Han meddelar oss att det inte är någon tunnelbana som går vid denna tid och att han skulle rekommendera oss att ta en taxi till flygplatsen. Han erbjöd sig att ringa en taxi åt oss och vi tackade ja, så länge det inte kostade mer än 300 ukrainska pengar. Han försäkrade oss gång på gång om detta. Vi satt dock på helspänn hela resan ut till flygplatsen. Tack och lov behövde vi inte betala mer. Fem ukrainska pengar var det vi hade kvar. Inte ofta man lämnar ett land och har så lite pengar kvar!

Ja. Det var alltså Ukraina. Och jag måste säga att staden lämnade ett fint intryck i mitt hjärta. Jag vet inte, det kanske inte skulle varit samma upplevelse utan EM. Förmodligen inte, men ändå. De har självklart mycket att jobba med, men något jag diggade totalt var kollektivtrafiken! Det kostade typ 2 kr att åka. Ett månadskort kostar 90 kr! Och både bussar och tunnelbanor går mycket mer frekvent. Underbart. Där har ju framförallt SL något att arbeta på.

Efter att ha lämnat av Issa på flygplasten var jag forever alone in Kiev. Okej, inte helt för alltid, tack och lov, men för ett par timmar. Jag begav mig mot Camp Sweden för att försöka lista ut om det gick att åka på en tripp till Tjernobyl, och delvis om jag ska vara ärlig, kändes det som det säkraste stället att fallera runt på själv. Men att få ur något vettigt ur turisttanten var omöjligt. Hon bad mig att vänta, och jag väntade. Till slut gav jag upp och gick iväg. Jag hade förmodligen stått där än idag och väntat annars. Gick och satte mig på stranden och läste, men det var så förbannat varmt, så jag fick flytta mig till skuggan. Som vanligt var jag inte hungrig, men jag hade enbart ätit en Kitkat och ett äpple hittills denna dag, och det kändes väl inte riktigt som det var tillräckligt. Jag beslutade att gå upp till Mafia och äta där. Ensam.  På vägen upp mot staden fick jag något så djävulskt ont i högerfoten. Jag förstod verkligen inte var det var, men ont gjorde det. Valde att ta av mig tofflorna och gå barfota, eftersom jag inte ville sätta på mig gympadojorna, på grund av skavsåren jag drog på mig första dagen. Asfalten var kokhet, men vad skulle jag göra? Jag och min väska fick en plats på Mafia, och det kändes ensamt att sitta där själv. Jag gillar att göra saker själv, och har absolut inga problem med det, men det där med att äta själv ute bland folk, det är något speciellt med det. Fick en gratis citronlemonad i alla fall, och jag tänkte nöjt att jag nu skulle få vitare tänder. Efter min måltid bestämde jag mig för att ta bussen till flyplatsen igen och för att möta upp Karin.

Jag kommer till flygplatsen lite för tidigt, och sätter mig ute på en parkbänk i det vackra vädret för att läsa min bok. Jag hamnar i mitt i något slags party som ukrainska flygvärdinnor och piloter har. De verkade ha det trevligt, jag tyckte dock att de störde mig lite i min läsning.

Ett plan med svenskar kommer in. Ett gäng med lite äldre finklädda herrar kommer, och de har beställt två taxibilar. Chaufförerna står fint och väntar. En av herrarna förklarar att han och två till kan åka med den första taxibilen och att resterande i sällskapet kan åka med den andra. Chaufförerna förstår inte, och en av svenskarna utbrister: Men herregud, så trött jag blir! Välkommen till Ukraina tänkte jag, samtidigt som jag tog emot finaste Karin! Jag var nu inte längre ensam och vi kunde inleda vår färd mot vårt hostel, Hostel 2012.

Vi sätter oss världsvant på bussen in mot stan och bussen rullar igång. På vägen står en tant. Busschauffören tutar, och han tutar. Tanten hör inte. Stannar bussen? Nej, chauffören rullar vidare och tanten märker inget förrän vi är cirka en halv meter ifrån att köra på henne. Hade varit spännande att se om chauffören hade gått hela vägen, så att säga…

Vi tar oss till stationen i Kiev där vårt hostel ska ligga cirka 20 timmes promenad ifrån. Som vanligt är ju det där lite spännande, 20 minuter är ju inte särskilt lång tid, men när det finns cirka 120 vägar man kan välja, kan dessa 20 minuter snabbt glida upp till ganska många minuter, eller timmar. Vi frågar ett par ungdomar om de kan hjälpa oss. De svarar först att de inte vill svara på frågor, likt en advokat som skyddar sin klient. Men de ändrade sig snabbt och gör ett försök. Med den hjälpen gick vi cirka 200 meter innan vi återigen tar hjälp av ett gäng ungdomar. Dessa plockar fram sina smarta mobiler (faktiskt några av få som ägde sådana, jag kände mig hemma i Kiev, som också kan kallas de gamla mobilernas stad), och försöker hjälpa oss med hjälp av olika kartor. Till slut vinkar de in en Taxi till oss. Vi får ett billigt ukrainskt taxipris och sätter oss lite osäkert i taxin.  Jag vet vad som möjligtvis skulle kunna vänta oss, och Karin var helt ny på området. Taxin stannar utanför ett stängsel och ett stort tiovåningshus. Vi frågar lite försiktigt om han är säker på att detta är rätt, han svarar ja, men inte helt övertygande. Vi stöter på ett svenskt par i den mörka, men otroligt varma natten. Dessa svenskar hade, likt många andra svenskar i Kiev, druckit alldeles för mycket, så vi fick inte ut särskilt mycket av att prata med dessa. Men vi antog att det var höghuset som var vår slutdestination och vi klev in. Och, ja men visst! Det var Hostel 2012 vi hade kommit till och vi möttes av den unga, halvsöta och mycket engagerade killen som arbetade 24/7.

Hostelet hette ju som sagt 2012. Dock hade 2012 ingenting med utseendet på hostelet att göra. 1812 på hösten hade möjligtvis varit en mer korrekt benämning, även om vår del faktiskt var renoverad. Jag vill inte veta hur den orenoverade delen såg ut. Karin och jag skulle inte få dela rum av någon anledning, vi såg det dock inte som något jätteproblem. Efter lite problem med att ta sig in i mitt rum (vår vän i personalen fick nästan slänga sig in i dörren för att den skulle gå upp), möts jag av en toalett som inte har något lock och spolknappen var liksom lite simmande i vatten. Karin möttes av en toalett som var beklädd i bajs. Hon frågade om toaletten skulle städas inom den närmsta framtiden, och fick svaret att det skulle göras. Efter cirka 10 sekunder meddelar vår vän att vi kanske kan sova i samma rum ändå, och Karin fick lämna bajsrummet och joina mig i mitt rum, som förutom den simmande spolknappen, också hade en bild på Robert Pattinsson och Taylor Lautner, stenhårda sängar och små skalbaggsliknande djur som sprang runt på golvet.  Efter lite madrassförflyttningar valde vi att göra natt av den dagen och släckte lampan. Efter ett par minuter hör jag ett ljud av något som låter ganska mycket som ett litet större djur som springer omkring. Jag undviker. Efter ytterligare ett par minuter och fler sådana ljud frågar Karin mig om jag hör ljudet, och jag svarar att det gör jag dessvärre. Karin kliver upp för att gå på djurjakt. Inga djur hittas och vi får spendera denna natt i ovisshet.

Dagen hade nu kommit. Isabell, min bästaste vän och vapendragare skulle lämna Kiev och mig för att åka tillbaka till Stockholm. Efter många om och men i Volksvana hamnade vi i en minibuss som skulle ta oss till flygplatsen. Det var vi och fyra andra ukrainska människor. Två av damerna i bussen satt och skrattade åt Isabell halva vägen, innan jag blev deras offer. Vad de skrattade åt? Ingen aning. Men alltid kul att man kan roa, även när man bara sitter rakt upp och ner i en minibuss.

På flygplatsen sade vi som vanligt, likt våra vänner från Dawsons Creek; ”Say Goodnight and not Goodbye.”

Tack Isabell, min älskade vän, för den bästaste resan ever! Tänka sig, nu har vi faktiskt prickat av en av alla de saker vi så många gånger har pratat om att göra. Och även om logistiken inte var på topp, måste jag ändå säga att vi gjorde detta jävligt bra. Vi är som sagt fantastiska människor.

Dagen därpå beger vi oss in till city igen med buss 8a, som denna dag till ära verkade ta en annan väg, och vi hade ingen aning om vart vi skulle kliva av. Men efter att ha åkt så pass långt att det kändes som vi var på väg ut från staden igen klev vi av och valde att försöka hitta till fots. Vi begav oss till Camp Sweden med uppdraget att försöka få tag på biljetter till Sverige-Frankrike till mig och Karin. Visst, vi hade åkt ur turneringen. Men jag kände ändå på något sätt att det var väl nu de svenska grabbarna behövde oss som mest? Så väl på plats började jag ringa till de nummer som stod på anslagstavlan och fick till slut tag på en som jag skulle få köpa två biljetter av.

Nöjd som fan, kunde vi bege oss för att köpa vår sedvanliga frukost; frukter från ståndet på Camp Sweden. De muterade äpplena, de överbesprutade bananerna och de lite halväckliga pärona. På plats blev vi återigen anfallna av ukrainsk TV som ville intervjua oss. Vi ställde upp denna gång och försökte besvara frågorna vi fick på kass engelska med lika kass engelska. Bruden som intervjuade oss verkade, likt många andra, vara förvånad över hur två tjejer kunde åka ENSAMMA till Kiev enbart för att kolla på fotboll. Det var väl inget konstigt med det tyckte vi. Möjligtvis att det var just vi två som valt att åka, men vi hade ju överlevt hittills.

Efter detta beslutade vi oss för att sätta oss på en båt och åka en tur. Inte egentligen för att vi var så intresserade av vad vi möjligtvis kunde se, utan mer för att få en chans att känna den svalkande vinden. För det var varmt denna dag. Jävligt varmt. Vi gick in på Silver/Guld-delen av campingen, där det stod att en båt skulle avgå klockan 13.00. Vid kajkanten satt två andra svenskar som också väntade på båten. De var två lirare från Göteborg som vi förde ett bra samtal med angående öl och strippklubbar. Tydligen var både ölen och strippklubbarna väldigt bra i Kiev. Ja, enligt min mening var ölen lika äcklig där som någon annanstans och någon strippklubb besökte vi aldrig. Någon båt kom då inte, och vi valde att testa lyckan på andra sidan floden. Och där lyckades vi ta en båt och fick oss en trevlig pratstund med en kille från Nigeria som pluggade i Kiev samt hans blivande inhemska flickvän (jag förmodar att de är ett par idag). Tjejen var otroligt vacker, likt många andra ukrainska tjejer faktiskt. Det var lite sämre utbud bland männen, som den ena göteborgaren tidigare uttryckt det. Hon var även väldigt duktig på engelska och förklarade om hur saker och ting fungerade i Kiev, och hon blev även förvånad över att vi hade fått en sådan positiv bild av staden. Båtturen då? Ja, jag vet inte om vi fick se något sådär jättespännande, men det var svalkande i alla fall när vi tog steget att sätta oss på den skuggigaste platsen på båten.

Under båtturen började jag känna att något inte stod rätt till med min kropp, men jag ignorerade detta och vi begav oss ut på upptäcktsfärd. Isabell höll på att dö av värmeslag under vår promenad upp till Sofiakatedralen, och efter detta tog vi oss en lång vattenpaus i skuggan. Vi bestämde oss för att försöka ta oss tillbaka till Fanzone och äta på Mafia, där vi visste att det var hyfsad mat. Vi var inte speciellt hungriga, men vi hade slarvat med maten även denna dag, och insåg att vi var tvungna att äta även om det var varmt utav helvete. Under vägen kom mina fysiska åkommor tillbaka och jag meddelade Issa att en toalett behövdes på direkten. Vi hittade en restaurang som hade en skylt utanför där det stod Välkommen på svenska, och vi tog detta som ett bra tecken.

Restaurangbesöket resulterade i lite mat och sex stycken toalettbesök. Tre stycken var. Det mest pinsamma var att vi var ensamma på restaurangen och att personalen envisades med att stå placerade precis där man svängde in för att gå på toaletten. Jag menar, vad skulle man göra? Le lite ursäktande och peka på magen? Eller bara låtsas att det var fullkomligt normalt att behöva gå på toaletten var femte minut? Maten på detta ställe var ganska god åtminstone…

I ett lite starkare tillstånd begav vi oss mot Fanzone. Vi bestämde dock att vi inte fick äta något om det inte fanns någon toalett inom synhåll. Efter intag krävdes uttag, så att säga. Istället inledde vi ”Carlsmyr the show”. Vi tog av oss barfota och började dansa loss totalt på torget, och alla Kievs kameror verkade riktas mot oss. Och ja, behöver vi säga att vi tyckte det var kul? Mer mediakåta människor får man väl leta efter… Tror inte jag överdriver särskilt mycket om jag säger att det var minst femtio personer som tog kort med oss denna eftermiddag/kväll. Och vi poserade glatt, antingen genom att göra segertecknet eller genom att göra tummen upp.  Vi träffade vår vän Dima. Dima, den ukrainska 22-åriga killen, som knappt kunde ett ord på engelska, men som av någon anledning trivdes i vårt sällskap. Vi träffade också den så kallade gestikulerande mannen, som envisades med att prata på ukrainska med oss samtidigt som han gestikulerade starkt och gjorde konster med sin tunga. Hans favoritskådespel var att säga Ukraiina och Schweden,  samtidigt som han smashade Ukraiiina-handen på Schweden-handen. Som sagt, förstod vi inte ett ord, men Dima uttryckte flera gånger Bad man, så vi får väl anta att det inte var trevliga saker som sades. Men vi brydde oss inte, utan fortsatte att showa och göra tummen upp mot Dima. Han tycktes gilla detta. Han joinade oss under hela kvällen och satt med oss så vackert och tittade på fotbollen. Detta var lätt den bästa kvällen på plats och det var verkligen som den ukrainska kvinnan sa ”The swedes and the ukrainians are family now.”

Vi hoppade på buss 8a även denna kväll ut mot Hostelet, och vem körde inte bussen om inte vår vän från kvällen innan? Vi log glatt mot varandra. Vi försökte utnyttja stoppknappen på bussen när vi närmade oss Hostelet, men det verkade inte riktigt fungera så, så vi fick fint åka med till slutstationen igen, och konstaterade bittert att det skulle ta oss minst 20 minuter att gå till Hostelet därifrån. Men vi börjar promenera tills det stannar till en buss bredvid oss. Och visst, det är vår vän busschauffören som vinkar in oss. Han kör oss hela vägen tillbaka till Hostelet och vi tar ett fint avsked med slängkyssar.

Klockan är närmre halv 2 på natten och jag funderade på ifall dörren verkligen skulle vara öppen nu. Isabell menade på att det måste den ju vara. Men icke. Det var låst. Jag knackar lite försiktigt på dörren och tack och lov kom en ur personalen och öppnade. Vi lade oss i sängarna och jag höll precis på att slumra in när jag hör att det knackar på dörren.  Jag tänker att han borde väl öppna för dem med? Det knackar igen. Och igen. Till slut bestämmer jag mig för att hoppa ner från min bädd, och göra en insats. Japp. På en våningsäng ute i hallen ligger nattpersonalmannen och sover. Grabbarna som jag släppte in tackade så fint och vi skrattade lite åt den sovande mannen. Förmodligen arbetade han väl ideellt, så det var väl okej att han sov lite extra.