Malin

Morgonen kom och jag tog steget att gå ner till vattnet för att tvätta bort Sverigeflaggan från ansiktet. Jag gick upp till tältet och frågade om det var borta. Isabell svarade fint att det var lite kvar. Jag gick ner igen. Skrubbade. Gick upp till tältet igen, fick samma svar. Vandrade ner igen, men den här gången tog jag med det ukrainska schampot. Det gröna ukrainska schampot hade en förjävla bra effekt! Eller så var det blandningen mellan det lite halväckliga ukrainska vattnet och det ukrainska schampot som var en bra kombination.

Innan Englandsmatchen hade vi diskuterat hur vi skulle göra med campingen, om vi skulle stanna den tredje natten eller inte. Med tanke på resultatet i matchen och oturen med vädret valde vi att bege oss mot Football Hostel. Vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Vägbeskrivningen som Hostel. Com gav var ungefär såhär: Från Volksvana går det bussar som stannar i närheten av hostelet. Det stod inte vilken buss som skulle tas och inte heller vart man skulle kliva av. Väl på plats i Volksvana satte vi oss på en trappa tillsammans med Pärmen för att försöka reda ut situationen.  Mitt i vårt febrila tänkande kommer en städtant fram till oss. Hon är iklädd Sverigetröja och är överlycklig över att få träffa två svenskar. Eller ja, vi kan ju anta det i alla fall, hon kunde, likt de flesta andra, inte ett ord engelska. Men hennes tandlösa mun gick i ett ändå. Hon bjöd oss på varsin Bountey, vi försökte avböja, men hon insisterade. Kan meddela att vi inte åt upp dessa.

På väg mot en slumpvald buss haffade en taxichaufför tag i oss. Vi tänkte, vad fan, vi hade ju redan gjort det mesta man blivit varnad för att göra i Kiev, så varför inte även testa Taxiväsendet? Vi hoppade in i taxin och visade vart vi ville åka till ett pris för 200 ukrainska pengar. Vi tyckte det var ett bra pris, men fick senare lära oss att man inte skulle betala mer än 100 ukrainska pengar för taxin. På radion spelades Sexy and I know it och vi susade fram i den ukrainska trafiken, utan bälte. Visst fan fanns själva bältet, men själva spännet i taxibilen var bortplockat (ett vanligt fenomen i Ukraina). Vi åkte och åkte, till slut ser jag Fan Zone. Jag meddelar Isabell min iakttagelse och tänker att det är ju ta mig fan helt otroligt. Låg hostelet precis vid stället vi hängde vid 24/7? Jag frågade chauffören om han var helt säker på att det var rätt, och det var han. Vi betalade och klev ur bilen. Och ja, adressen var rätt. Men vart låg ingången till hostelet? Vi gick fram och tillbaka och ryckte i dörrar, utan framgång. Till slut går vi runt huset och ser två män sitta på en parkbänk med resväskor och bredvid står en tant och gestikulerar vilt samtidigt som hon skrattar och pratar på i 180 på ukrainska. Vi går fram och frågar om det är Football Hostel. Herrarna på bänken berättar att så inte var fallet men att det även var dit de skulle. Vad är oddsen att det finns två vägar med samma namn i samma stad och att ingen vet vart den vi skulle till låg? Det visade sig dock att våra två vänner från Puerto Rico hade fått hjälp av tanten, som fann situationen ytterst rolig, att få tag på en ny taxi. Jag frågar ifall det är okej att vi åker med, och det var det. Taxin kom, och det blev en minst lika spännande resa. I bilen pratades fyra olika språk. Jag och Isabell pratade svenska. Våra vänner från Puerto Rico pratade spanska. Jag frågade dem litegrann på engelska. Och den ukrainska taxichauffören pratade på ukrainska. Med sig själv.  Efter en lång resa och lite problem med lokalsinnet från vår chaufförs sida kommer vi fram och gör oss redo för att checka in. Vi är beredda på att svara på en massa konstiga frågor igen, men icke. Hello, we would like to check in? En kvinna leder oss in i en sovsal med en massa sängar. Do you want to sleep in this bed or this bed? Eeeh, we can take this bed? No, do you want this bed or this bed?  Okey, we want this bed! Okey. Det var den snabbaste incheckning jag varit med om. Där gällde det bara att vara bestämd över vilken våningsäng man ville ha.

Det visade sig vara ett ganska trevligt rum ändå. Våningsängen var väl cirka 1.80 hög och 60 cm bred, utan vare sig stege eller skyddsnät, men vi delade i alla fall sovsalen med ett gäng svenska killar. Våra vänner från Puerto Rico valde av någon anledning att lämna stället. Efter att ha duschat (inget man var  bortskämd med på denna resa) tog vi buss 8a in till staden igen. Kan tillägga att vi här var civilklädda. Vi hade alltså inte på oss Sverigeoutfiten hela tiden. Vi åkte till slutstationen, som vi blivit tillsagda, och därifrån skulle det tydligen vara lätt att hitta till Fan Zone. Jo, men visst. För andra människor var det kanske lätt, men Isabell C och Malin D snurrade runt halva Kiev innan vi hittade rätt. När vi väl kommit fram lade vi oss utanför på en gräsplätt och vilade oss lite. Vi var trötta och svaga som människor. Men inte fan fick vi vara ifred, först kommer en kille fram till oss med en bok med en massa underskrifter. Som svensk förväntade jag mig att det var någon protest mot något av något slag, och att de ville nu samla in namn. Men icke då, i Ukraina arbetas det inte på det sättet. Istället berättade han att han samlade in underskrifter från tjejer som han tyckte var söta på stan. Men det kanske är minst lika viktigt? Efter en stund kommer hans vän fram med en egen bok. Vi skriver under även där, och jag meddelar honom att han har fått in fler underskrifter än sin vän. Han blev glad. Inte nog med detta kommer det även fram två ukrainska män utklädda till djur. I typ 30 graders värme. Om vi var äckliga, vad var inte de då? Djuren började att ta kort med oss och de passade även på att tafsa litegrann. Vi skrattade lite lagom, och tänkte att det tar väl slut snart. Helt plötsligt börjar de kräva betalt av oss! De menade att detta var deras jobb och de hade ju faktiskt tagit kort på oss med dem. Som om det skulle vara en ära av något slag?! Vi lackade ordentligt och började försöka föra en diskussion på det engelska språket. Det gick väl sådär. De sa hur mycket pengar de ville ha av oss, och vi responderade med ett ”we didn´t ask for this!”  Vilka vann matchen? Tyvärr vann de ukrainska djuren. Issa tyckte att det var onödigt att vi skulle få dem efter oss, så vi betalade och gick därifrån, en aning lacka.

Denna kväll tog vi oss återigen in på restaurang Mafia, och denna gång åt vi. Blev pasta Carbonara för Issa och Pasta Bolognese för mig. Det var hyfsat gott! Mindre goda var de ukrainska drinkarna vi beställde in. Min innehöll någon slags ukrainsk sprit. Herregud, vad äckligt det var! Men billigt. Och sådant uppskattas ändå och vi slukade dem. Eller ja, sluka och sluka. De kom ner till slut.

Efter att ha kollat på matcherna i Fanzone var vi otroligt trötta och bestämde oss för att ta oss tillbaka till Hostelet. Tyvärr, på grund av vår vilsegång tidigare på dagen, hittade vi inte tillbaka till busshållsplatsen. Issa hade dock ett svagt minne av att bussen hade stannat vid Universitet, stationen som vi hamnade vid efter matchen, och vi sätter oss på tunnelbanan och går av där. Vi blir överlyckliga när det står 8a på busshållsplatsen precis utan för tunnelbanan. Bussen kommer och vi hoppas glatt på. Vi åker i ca fem minuter, sedan stannar bussen och busschauffören kliver av. Jag tänkte som så många gånger förr denna resa, vi är i Ukraina. Chaffisen tar väl bara en spontan rast här? Efter en stund kommer han på igen och börjar prata med oss på ukrainska. Vi försöker förklara att vi inte förstår honom, och med tanke på hans ansiktsuttryck förstod inte han oss heller. Till slut lyckades vi med hjälp av kroppsspråket förstå att det där var slutstationen och vi var alltså tvungna att kliva av bussen. Jag blev här riktigt irriterad, hur i helvete kunde vi vara så dumma att vi inte kollade vilka de andra bussarna var som gick mot Hostelet? Men vi tog tag i saken, och lyckades ta oss över till andra sidan vägen – och se där, där kom en ny 8a åkandes. Vi sprang för glatta livet för att hinna med den och när vi väl var på och gick fram för att betala, var det samma busschaufför. Han skrattade lite åt oss och viftade med handen. Vi slapp betala. Vi åkte och åkte. Till sist blev vi medvetna om att vi faktiskt inte hade någon aning om vart vi skulle gå av, det var ju kolsvart, och vi hade inget att gå efter. Vi åkte förbi Kievs andra flygplats (som för mig alltid kommer vara flygplatsen där ryssen Andreijs bil stod parkerad), och visste på så sätt att Hostelet inte låg alltför långt därifrån. Men vi var helt lost. Vi hade absolut ingen aning om vilket håll vi skulle sätta av åt. Vi bestämde oss återigen för att hoppa in i en ukrainsk taxi som vi vinkade till oss. Vi åkte i cirka en kilometer, och där låg Hostelet. Japp. Så var det med den saken.

Väl inne på Hostelet blev vi mötta av en i ”personalen”, han vinkade med oss samtidigt som han pratade på ukrainska. Han pekade och menade att vi skulle följa med honom upp för trappan. Isabell tvekade och stannade i trappan, medans jag följde med. Mina tankar flög iväg till Hp and the deathly hallows, då Harry följer med, den han tror är, Bathilda Bagshot uppför trappan i Godrics Hollow, men så visar det sig att det är Nagini. Mannen i fråga leder in mig i ett omklädningsrum där det finns duschar och toalett. Jag bara skakade på huvudet och skrattade. Vad ville han med detta? Issa och jag vandrade ner igen helt oförstående. Till sist slog det oss att mannen i fråga inte alls var galen, utan väldigt vänlig. Han ville ju bara visa oss att det fanns toaletter och duschar på ett annat ställe i fall vi ville vara ifred. Jag blir fortfarande lite rörd när jag tänker på den gesten (och skäms samtidigt lite för att vi inte förstod).

Vi lade oss till rätta i våra sängar. Jag var lite nervös över att jag skulle ramla ner. Isabell var lite nervös att sängen skulle spricka och att hon skulle vakna av att jag föll ner över henne. Men vi lyckades somna, och fick sova ett tag innan resterande grabbar kom hem. De tyckte tiden var passande för att prata och inledde med ”varför i helvete valde ni att bo här?”. Vi undrade i den sekunden detsamma. Men när Isabell till slut lyckats få dem att inse att vi inte var från Linköpning kunde vi vackert sova vidare, tills vi hade ett eget nattligt samtal. På något sätt började vi vakna upp samtidigt, och jag börjar prata med Issa efter att precis ha drömt. Isabell svarar, och frågar efter en stund: ”Malin, vart är du någonstans?” Jag, som vid den här tidpunkten nästan har vaknat till helt, svarar: ”Jag är här uppe, vart fan skulle jag annars vara?”

Fredagen den 15 juni. Det var ikväll det gällde. Matchen mellan Sverige och England. Våra matchdräkter vad lite lagom fuktiga och kalla efter den blöta natten. Men vad skulle vi göra? Det var matchdag och hela munderingen skulle på. Vi målade oss i ansiktena och vi var redo att möta dagen. Till frukost köpte vi lite frukt som vi åt under uppsyn av några ukrainska poliser, för att sedan bege oss till Eventzone för att lyssna på Lasse Granqvist och Ralf Edström. Dessförinnan hade vi blivit tillfrågade av ukrainsk TV att vara med i en diskussion. Vi förstod inte riktigt ifall den skulle vara i tre timmar eller om den skulle äga rum om tre timmar, hur som helst avböjde vi. Vad skulle vi tillföra i en diskussion där vi inte skulle förstå frågorna och där de förmodligen inte skulle förstå oss, om vi mot förmodan skulle förstå? Och dessutom ville vi inte missa Raffe och Lasse. Underbara människor förövrigt. Ingo var dock en lika dålig intervjuare som dagen innan. Efter lite korttagning med våra idoler blev vi tillfrågade om vi ville vara med på en intervju och korttagning med nyheter24. Detta tackade vi inte nej till, vi kände att det var vår plikt som människor. Artikeln kan ni läsa här: http://sport.se.msn.com/em2012/photopage.aspx?cp-documentid=250278517  . Att bruden lyckades få ut något av det hela är imponerande, eftersom vi pratade i munnen på varandra hela tiden.

Upp till Fanzone igen och besöka Swedish Corner. Pinsamt nog var det Chris som tipsade oss om denna del av zonen… Vilket visar lite på vilken koll Carlsmyr hade. Visst, det var häftigt med alla svenskar som samlades på ett och samma ställe, men Isabell och jag föredrog att hänga med annat folk. Jag menar, svenskar ser man ju varje dag. I Sverige. Men vi fick höra Glenn Hysén prata litegrann och även se honom sparka iväg en stenhård boll på en kille i 17-års åldern, för att sedan bara gå därifrån utan ett ljud. Kanske är så man gör i Göteborg?

 

På väg mot en restaurang frågade en kvinna om vi kunde ta en bild med henne. Såklart ställde vi upp, och hon drog iväg oss upp mot en bil. Skulle vi åka iväg någonstans för att ta en bild? Tydligen skulle vi bara posera utanför bilen. De var från någon slags tidning tror jag. Var lite osäkert eftersom de inte förstod det engelska språket. De tog våra mailadresser och jag väntar fortfarande på det där mailet… De kan ju rent krasst menat att vi skulle skriva ner något annat visserligen.

 Vi gled in på en restaurang som jag antar räknas som en lite finare ukrainsk sådan. På plats satt ett gäng svenskar i 45-50 års åldern. Männen i fråga hade befunnit sig på restaurangen sedan 10.00 och nu var klockan 16.00. Med tanke på mängden ölflaskor som stod på bordet kunde man ha trott att de befunnit sig där sedan 10.00 dagen innan. Jag hjälpte två av männen, som var lite mer åt det nyktra hållet, att måla svenska flaggan i ansiktet. Som tack blev jag bjuden på vin. Jag var nöjd. Vad åt vi? Någon ukrainsk kyckling. Det smakade väl sådär, men det slank ner ända tills en av våra blivande vänner uttryckte: jag skulle inte äta den där kycklingen om jag var ni. Sist jag åt kyckling i Ukraina mådde jag inte bra efteråt. Vi lade ner besticken och bestämde att vi hade ätit färdigt för denna dag.

Vi hänger på våra nyfunna vänner mot marschen som skulle ta oss till matchen. Issa och jag hade ingen aning om hur vi skulle ta oss till platsen där samlingen var, men att lita på grabbarna var även det lite osäkert. Deras alkoholhalt i kroppen skulle nog mätt ganska högt på ett test. Men vi hade även tur denna gång och kom fram. Vi sjöng tillsammans med de andra fansen och slängde oss som galningar efter svettbanden som var gratis. De var dock från Expressen… Är ju Aftonbladet som gäller för oss i vanliga fall. Men, de var ju ändå gratis. Vandringen till arenan är lång, men underbar. Typ 15,000 svenskar som går tillsammans och sjunger! Kan det bli vackrare?

Väl framme vid arenan tar vi våra platser direkt och suger in stämningen. Fler folk kommer in, men inga svenskar verkar vara placerade vid vår sektion. ”Gunde”, vars hälsotillstånd var lite sådär för stunden, satt alla fall på samma rad. Jag tycker det var viktigt att han hade köpt med sig lite mer öl, kändes som det var precis vad han behövde. Istället hade vi en del ukrainare runt oss samt två trevliga tyskar. Jag berättade för ena av dem att jag även skulle ta en tripp upp till Polen också. Men valde att inte nämna besöket på Auswitsz, jag vet inte riktigt hur stämningen skulle ha blivit då? Istället hade vi ganska trevliga samtal, även om det var en aning ansträngande att både prata om svensk snaps, titta på matchen och sjunga med i alla ramsor samtidigt.

Matchen då? Ja, som vi alla vet förlorade vi med 2-3. Kung Mellberg gjorde två mål, men det räckte inte denna kväll. När slutsignalen kom var det som all luft gick ur arenan, bortsett från i denna sektion där engelsmännen befann sig. Våra tyska vänner visste inte riktigt hur de skulle säga adjö. Vad säger man till några som precis åkt ur ett stort mästerskap? Vad säger man överhuvudtaget? Vi satt kvar ett tag under total tystnad, innan vi valde att lämna arenan och för att bege oss tillbaka till vårt tält.

Ca 20,000 svenskar var på plats och såg matchen live i Kiev, och dessa 20,000 lämnade arenan ungefär samtidigt. 20,000. Och ändå lyckades vi tappa bort varenda en. Man kan ju undra hur det ens är möjligt, men det gick tydligen. Och det blev en förbannat lång vandring genom Kiev. Till slut gav vi upp, det var lika bra att försöka hitta till en tunnelbanestation. Såg två män som såg ut att veta något. ”Excuse me, do you speak english? Of course we do, we are from England!” Såklart lyckades vi fråga två engelsmän, men de visste i alla fall vart närmsta tunnelbana låg, och det var väl huvudsaken i detta läge.

Tunnelbaneresan gick fint. Vi visste vart vi skulle gå av för att kunna byta till banan som ledde oss till Postova Ploscha. Dock var det ett helvete att hitta själva spåret! Till slut frågar vi två ukrainska män om hjälp. Sergeij och Sergeij som de hette valde dock inte att enbart förklara vägen, utan även följa med. De följde med fram till rätt spår. De följde med på tunnelbanan. De följde med till Postova Ploscha. De klev också av i Postova Ploscha. Vi började ett tag tänka att de även skulle följa med oss till vårt tält, men tänkte att det skulle väl bli lite väl trångt att även trycka in två ukrainska män i 45-års åldern i vårt lilla tvåmannatält? Efter att ha försäkrat dem om att vi faktiskt visste hur vi hittade till campingen, och att nej, deras väg var inte bättre, lyckades vi skaka av oss dem och kunde ta oss till vårt tält. Klockan var cirka 02.00 när vi väl kunde krypa in i tältet.

Stämningen på Camp Sweden var inte på topp, och jag skulle inte bli förvånad om det var många tårar som fälldes runt om på stranden. Det var inte heller bara svenskarna som grät, utan även himmelen började storböla. Det regnade och det regnade. Det droppade in på min sovsäck. Jag räknade dropparna ett tag, och funderade på hur lång tid det skulle ta innan det läckte in. Och Där gjorde det det. Mm, så mysigt. Efter ett tag bestämde jag mig för att titta på klockan i förhoppning om att det hade gått ett par timmar. ”Har det bara gått en timme?!! Någon måste ta mig fan driva med oss?!” Isabell höll med från sin sida i det våta tältet. Om Rudolf Andersson upplevde det som att han varit med om århundradets kallaste natt i sitt förtält, skulle han ha varit med oss denna natt i Kiev.

Likt det som jag beskrev förut, menade Simon Bank att det som det svenska landslaget kunde luta sig tillbaka mot när de begav sig mot Kiev var att de hade logistiken på deras sida. Isabell och Malin hade inte logistiken på sin sida. Dock hade vi världen på vår sida under visiten i Kiev, något som det svenska landslaget inte hade.

Taggade till tusen möttes vi upp i familjen Carlssons bil cirka 04.30 den 13 juni och begav oss mot Arlanda. En viss ångestnivå fallerade runt i bilen, men också total glädje. Vi var äntligen på väg mot Kiev och EM 2012.

 

Första stoppet gjordes i Riga. Vi var lite tveksamma i fall vi kunde lämna flygplatsen eller i fall vi var tvungna att spendera våra 9 timmar på flygplatsen. Varken Isabell eller jag är några större fan av att använda oss av det engelska språket, men här hamnade vi i en återvändsgränd – någon av oss var tvungen att ta kontakt med en lettisk människa. Och jag skulle säga att jag gjorde det med bravur. Hon i hålet förstod mig och jag förstod henne. Precis som den lettiske pengaväxlingsmannen senare förstod att vi var efterblivna.

Väl inne i Riga var vi lite osäkra på vad vi skulle göra. Våra Nya zeeländska vänner hade gått av en station tidigare och vi var ensamma. Mannen som uttryckte: ”You are funny girls!” var väl kul på sitt sätt, men inte särskilt hjälpsam. Vad gör man i en stad som man absolut inte får gå vilse i på grund av ett väntande flygplan? Vi började fallera längs ån. Såg en brud som målade prickar på asfalten. Hittade ett turisttåg som vi satte oss på. Vi misslyckades med betalningen men fick till sist ordning på allt och kunde få våra hörlurar. Det fanns en guide på svenska! Som visserligen lät som jag måste ha gjort när jag översatte tyska texter till svenska. Det som Riga hade att bjuda på var vägar som hade bytt namn. Varenda väg vi åkte in på hade på 1700-talet haft ett namn, men som sedan blivit utbytt till det nuvarande. Det finns även sju gator i Riga som heter Smedjegatan. Den ni.

Av någon anledning beställde vi flygbiljetter den 13 juni, trots att vi inte hade någonstans att bo förrän den 14e. Förmodligen hittade vi en billigare resa då. Men tanken var i alla fall att vi skulle spendera vår första natt på Kievs flygplats Borispol. Väl på plats ångrade vi oss – stället kryllade av ukrainska militärer, därav kändes det inte som ett bra alternativ. Istället bestämde vi oss för att sätta oss på bussen in till City och antingen hitta ett boende för natten eller så fick vi helt enkelt vandra runt.

Det är valen här i livet som avgör hur framtiden ska bli. Jag gick på bussen först, och det fanns inga platser bredvid varandra lediga, vilket innebar att Issa och jag behövde splittra på oss. Till höger i bussen ser jag en halvsöt kille i 25-års åldern. Sätter jag mig bredvid honom? Nej, jag väljer mannen till vänster. Isabell får killen till höger, som är vår blivande vän Chris. Född i England, men numera bosatt i Norge. Min käre vän till vänster visade sig vara Andreij. Ryssen från Sibirien som är manager på chokladföretaget Mars. Andreij visade sig vara en mycket hjälpsam man, med vissa språkbrister gällande engelskan. ”Im, sorry, my english isnt so good.” Thats okey! My russia isnt so good either. Andreij förstod inte riktigt skämtet, men jag tycker det är viktigt att försöka lätta upp stämningen så gott det går.

Det finns mycket som är positivt med det ukrainska kollektivsystemet (jag kommer återkomma till det), men som ny i landet är det inte det lättaste att veta när man ska kliva av. Den enda på bussen som verkade veta var Andreij. Så jag, Issa, Chris och även två andra vänner valde att vänta tills han tänkte kliva av. Vi hade redan blandat in Chris och Andreij i vårt lilla problem angående boendet. Andreij, efter att ha använt sig av uttrycket ”I sink, I sink” ett par gånger, ringde upp en vän som bodde i Kiev för att se om han hade några tips. Tipset var att det förmodligen skulle stå folk vid tågstationen som ville hyra ut rum i sina lägenheter. Men Andreij kunde för allt i världen inte förstå hur vi satt oss i denna situation; ”What I dont understand is why you arrive to Ukraine without a place to stay!” Chris gav oss ett trevligare alternativ som Issa direkt nappade på och kanske tryckte på lite extra. Han menade att vi kunde följa med till hans hostel, och försöka få ett rum där, alternativt bli insmugglade och sova på hans golv.

När vi väl kommit av bussen var Andreij pepp på att leka guide ”Okey, lets go”. Vi följer efter honom med en viss osäkerhet. Vart vill denna ryss föra oss? Till slut ser vi märket som meddelar oss att en tunnelbana finns under jorden. Vi säger hej då till Andreij som tittar efter oss med en min som påminde lite om Ove Sundbergs när han står utanför fönstret i regnet. Isabell fastnade i tågspärren och fick hjälp av en ukrainsk spärrdam, men vi var på väg.

Två svenskar och en britt/norsk i den ukrainska natten. Och natt hann det bli innan vi hittade hostelet. Vi vandrade upp och ner längs samma gata, men fann inget. Chris ber om ursäkt för att han lurat dit oss. Vi tackar Chris för att vi inte behöver vandra runt själva. Vi frågar en familj som är ute och går med en hund. Och även med en iller. Men till slut, hittas hostelet. Det låg precis i mitten av gatan vi vandrat fram och tillbaka på. Isabell och jag väntar utanför för att få vår dom. Vi gör oss beredda på att få sova på gatan, eller i en buske som jag envist föreslår. Men efter ett tag kommer vår räddare i natten och meddelar att de har rum över. Vi slipper sova ute på marken, och inte heller i en buske för den delen. Efter ett förbannat ifyllande av papper med rubriker som vi inte förstod fick vi får nyckel och vi tar hissen upp mot våningen där jag tror vi bor. Jag tar fram vår nyckel och sätter in den i rum 408 och försöker vrida runt. Jag förbannar det ukrainska hostelväsendet i tanken, för inte fan kommer vi in. Problemet låg dock inte i ukrainska hostelväsendet. Problemet låg i mig. Rum 804 var vårat. Jag ber om ursäkt till de personer som kan ha bott i rum 408 natten mellan den 13-14 juni. Det var inga våldtäktsmän eller tjuvar som försökte bryta sig, utan bara två förvirrade och mycket trötta svenskar.

Rummet visade sig vara ganska fint (speciellt med tanke på vad som senare skulle dyka upp på resan). Sängkläderna var lite östiska som Isabell hade uttryckt det och kudden var inte bara en kudde, utan även ett vapen. Man hade lätt kunnat döda någon med vederbörande om det skulle bli aktuellt, vilket det som tur var inte blev. Vi fick sova hela natten i lugn och ro.

Igår vaknade jag upp efter att ha sovit alldeles för lite, och Anna konstaterar bara att hon har vaknat på fel sida. Det känns inte som en bra dag, men vi bestämmer oss ändå för att bege oss ut för att plocka blåbär. Jag ringer Karin och vi bestämmer att vi träffas klockan 12. Anna och jag sätter på oss regnkläder och stövlar. Vi plockar fram fyra plastburkar. Två stora och två små. Jag menade på att det är viktigt för självförtroendet att ha en liten burk att plocka i först, för att sedan hälla över till den stora. Anna håller med.

Vi beger oss ut i höstvädret och jag säger åt Anna att sätta sig på Ingrid, så det skulle gå lite fortare. Vi sparkar igång unisont, så som många gånger förut och vi konstaterar att det är en skitdag. Efter cirka 500 meters cyklande i snigelfart säger Anna; Det kanske inte är försent att kliva av. Jag förstår inte alls vad hon menar? Vadå kliva av? Hon utbrister lite högre: Stanna! Och jag stannar, medans Anna meddelar att det var två civilpoliser som körde förbi oss. Vi börjar gå i vanlig takt och hoppas att de ska åka vidare. Men icke, de kommer tillbaka och stannar precis framför oss och ut ur passagerarsätet kliver en halvsnygg ung polis. Jaha, tjejer. Ni vet att man inte får skjutsa va? Vi försöker berätta för honom att vi trodde att man fick göra det om man var över 15 år båda två. Han meddelar att lagen säger att en vuxen får skjutsa någon som är under 15 år om denna sitter fastspänd i en stol på pakethållaren. Såhär i efterhand skulle jag vilja se någon trycka ner en pubertal 14-åring i en såndär stol, men okej. Jag funderade på att snacka vidare, men så hör jag en läspande röst i mitt huvud och kopplas tillbaka till rättskunskapen på gymnasiet; Det är upp till en själv att hålla koll på lagen, man kan aldrig skylla på att man inte visste. Jag ger upp och frågar polisen med stadig röst: Jaha, vad händer nu då? Han tittar på oss och svarar med lika stadig röst: Det blir böter, 500 kr. Här tappar Anna och jag allt och utbrister: Nej!!! Anna, som tydligen har haft som mål i livet att snacka sig ur en böter, går ut stenhårt med argumentet: Men vi skulle ju bara plocka blåbär! Om du släpper oss så kan ni få lite blåbär. Polisen tittar på sin kvinnliga kollega som inte kan låta bli att skratta åt stockholmaren och göteborgaren iklädda regnkläder, och svarar: Ja, blåbär är ju gott... Vi ser på honom att han börjar tveka, och Anna trycker vidare; Det är ju terminsstart imorgon... kurslittertur och sånt.... Han tittar på oss medlidsamt och frågar: Har ni precis börjat plugga? Jag fattar vinken och plockar fram min barnsligaste röst och vi svarar i kör: Jaaaa!!! De behövde ju inte veta att detta är mitt tredje år och Annas andra. Sedan lovar vi hederligt att vi aldrig skulle göra om det, att vi alltid skulle gå hädanefter. Och till slut gav han upp och hälsade: Gå försiktigt!

Vi hade klarat oss ur boten och börjar vandra. Vi tittar på varandra, och konstaterar att det är för tidigt för en high five. Vi går lite till, och sedan firade vi. Nöjdare kriminella får man leta efter.

Blev det några blåbär? Japp. Vi satt i skogen nära vägen, och folk tittade på oss som om vi var dumma i huvudet. Men det blev fyra liter. Så det var det värt.

Nu design på blogg.se, nytt läsår för Malin. Det inleds med en förbannad förkylning. Men annars känns det faktiskt bra! Hade lite ångest igår, men ja. Jag behöver lite struktur i vardagen för att få något gjort. Kom hem 17.00 idag, och har ändå fått mer gjort på den här tiden än jag hade fått på en hel ledig dag. Ny termin betyder ju även ny kurs. Nya människor som skall mötas, och ändå har jag mest ångest över att jag möjligtvis kommer att misslyckas med det tekniska. Herregud. Ny termin innebär även en massa nya studenter och fler tillbakakomna sådana. Stod massvis med cyklar utanför ÅC och staden flockas av nollor och faddrar. Jag vet att det kanske låter tråkigt, men om jag ska vara helt ärlig, så är det skönt att jag är förbi det där.

Ovanstående rubrik beskriver min helg i Sundsvall ganska så bra. Visst, det regnade, men jag och D hade det ganska härligt tillsammans med artisterna ändå. Fredagskvällen inleddes med Mr. Magnus Uggla. Första gången jag såg honom live, och han var bra. Skämtade lite lagom sådär på sin härliga stockholmska som hela tiden fick mig att tänka på hans roll i "G- som i gemenskap". Kul var det också att se glädjen i D:s ögon då han äntligen spelade "Kung i baren". D hade haft ett par nervösa minuter där.


Nästa attraktion var Kent. Kent äntrade scenen samtidigt som himlen släppte ifrån sig ett skyfall. Men det passade som in i Kents spelning. För, visst, de vet vad de sysslar med på scenen och har en del riktigt bra låtar, men lite deppigt är det det.


Kvällens absoluta huvudpunkt var Bryan Adams! Det var värt allt ryggont i världen att få höra Heaven, Everything I do och Summer of 69 live! Går knappt att beskriva känslan. Hade jag kunnat Baby when you´re gone hade jag fan kämpat som fan för att få gå upp på scenen och sjunga tillsammans med honom. Killen lät precis som han gör på CD. SÅ grymt. Synd bara att killen bredvid mig valde att sjunga med i låtarna som att han var en av medlemmarna i Lordi...


Lördagens konserter fick jag se utan min vapendragare. Han var inte så intresserad av att se Melissa Horn och Tomas Ledin. Denna kväll skulle också vara i regnets tecken. Precis när jag gick in på Norrporten Arena började det spöregna, och det fortsatte. Och fortsatte.

Melissa Horn sågs gömd inom en vit regnponcho. Det kändes lite som att jag var där alldeles ensam. Bara Melissa och jag. En trevlig känsla. Gillar Melissa. Så himla avskalat och fint.

"Badjävlar" var på besök i Sundsvall, vilket betydde besök av Henrik Schyffert, Johan Rheborg, Peter Apelgren och Björn Gustavsson. Är lite kär i Johan Rheborg tror jag. Så fantastiskt rolig. Björn Gustavsson bjöd återigen på lite musik med sin gitarr, och det gör han bra. Fick dock höra en del skämt från honom som jag redan hört. Även om jag älskar skämtet med Abraham och "Det var Gud som sa".

När grabbarna hade skämtat färdigt var det 40 minuter kvar tills Mr. Ledin skulle äntra scenen, och jag funderade på om jag var fullständigt dum i huvudet som stod kvar där längts fram vid staketet. Jag var hungrig, kissnödig och iskall. Mina fingrar hade antagit ett russinliknande utseende. Mina skor var fulla med vatten, det skulle inte förvåna mig om en guppi eller två hade kunnat överleva där i. Min rygg värkte som ryggen på en 80-årig tant. Men när Tomas Ledin gick på scenen släppte allt. Alltså killen är ju för skön. När han står där med lite för brett i sär med benen och viftar med armarna. Kåtblicken är på plats och hand uppträder lite som att han har en bokstavskombination. Värd att se live! Synd bara att killen som var placerad bredvid mig denna kväll verkade tro att han var besläktad med drakarten. Han gjorde sådana fnysningar att jag trodde ett tag att han faktiskt skulle lyckas spruta ut lite eld. Hade kanske gått om det inte regnat...


Tack för en underbar helg, Junior!

Jag har aldrig anklagat denna lägenhet för att innehålla värdefulla saker, men jag menar, om man ska sno något skulle man väl kunna hitta något bättre än en gammal golvmopp och ett skevt skohorn?

Har kollat mycket på simningen i OS de två senaste dagarna och blivit inspirerad. Kollat in tekniken seriöst. Tog därför min sportiga bikini och mina simglasögon och begav mig till IKSU. Simmade på där, och kände mig som vanligt dum i jämförelse med de som kan simma på riktigt. Men så plötsligt händer det där som får ens självförtroende att stiga. Efter att ha simmat i en halvtimme och är på väg upp ur poolen, med röda ringar runt ögonen på grund av att simglasögonen har suttit för hårt, hör jag en konversation mellan ett barn i 10års åldern och hennes mamma.

- Mamma, kan vi inte gå dit och simma isället?
- Nej, där tränar de som tävlingssimmar.

Kan ju mycket väl vara så att hon inte syftade på mig, det är till och med högst troligt, men det gjorde mig glad.