Mental styrka eller ren idioti?
Igår kväll tog jag min första cykelrunda för året. Den bar av upp till Brantbrink. Jag bestämde mig redan i tisdags att jag skulle ut och springa efter jobbet på onsdagen och var ganska peppad. Dock blev det ganska sent på jobbet och jag var inte uppe på Brantan förrän vid 22.00. Det var perfekt väder, lagom varmt, inga andra i skogen och jag hörde bara ljudet av mina egna fotsteg och lite fåglar. Såg inte särskilt mycket heller, eftersom det blivit ganska mörkt och jag ser betydligt sämre i mörker. Jag springer där och känner mig riktigt stolt. "Att ge sig ut och springa ensam klockan 22 en onsdagskväll efter att man har varit och arbetat, är tecken på mental styrka", tänkte jag. Sedan kom jag fram till att det också kunde vara ren idioti. Hur många unga tjejer skulle frivilligt ge sig ut i en mörk skog ensam på kvällen utan att ha mobil med sig? Det är ju mångas största mardröm! Jag vet inte varför jag inte är rädd. Antingen är jag väl för naiv, och tror att inget händer mig, eller så menar jag att händer något så händer det. Och skulle det sitta en gubbe bakom en sten i skogen och vänta på mig skulle han ju fan vara värd ett pris. Tänk att sitta där och vissla för sig själv och vänta på att det kanske skulle kunna komma någon. Tålamod, är en våldtäktsmans bästa vän. Men man borde kanske ändå tänka lite. Egentligen. Det kan ju hända andra saker. Som en bruten fot eller något.
Det enda som lyckades skrämma mig var älgen Helga som luffsade runt och trampade på pinnar på ängen. Som tur var blev hon lika rädd som jag. Men jag fick en jäkla adrenalinkick och flög uppför backen! Fler älgar i spåret säger jag!
Sedan cyklade jag hem i min ensamhet till de vackra tonerna i"It must have been love". Möjligtvis har Marie Fredriksson en något bättre pipa än jag. Men hon sjunger den inte samtidigt som hon cyklar visserligen.
Fantastiskt!
