And its time to say Goodbye my friend
Jag har ångest. Och denna gång har jag faktiskt något riktigt att ha ångest över. Det gäller inte att jag ska lämna huset om någon timme, det får jag ta efter 20 år som människa. Utan det gäller min antagligen till 99% kommande flytt i höst. Innan har jag varit såå laddad. Tyckt det varit läskigt som fan, men ändå att det ska bli underbart att få göra något nytt, som är lite dangerous. Men det är en sak som får mig att vilja stanna mer än någonsin och denna sak börjar på I och slutar på -nnebandy. Det ska ske stora förändringar på Dam-sidan till nästa säsong och denna gång tror jag på det och det låter riktigt bra. Jag vill verkligen vara del av detta, och det blir ju knappast lättare att det finns många andra som också vill att jag ska vara det. Och mina tjejer. De som jag har sett utvecklats i tre år. De som ger mig psykiska breakdowns och oförglömliga kommentarer. Ska jag bara lämna dem?
Jag vet att det finns innebandy uppe i norr med. Möjligtvis även bättre sådan. Men det kommer inte att vara samma sak som här...
