Jag talar ut
Här sitter jag i mitt rum i Umeå. Jag har på mig mina blåa-confession-KAX-trosor som jag fick av Johannsen i julklapp för några år sedan. Med handen på hjärtat, hur känns det MCD? Ja. Jag vet inte riktigt. Är lite kluven. Hade jag frågat mig själv för två timmar sedan hade svaret varit mer negativt. Har varit lite halvt gråtfärdig hela tiden. Allt har påminnt mig om saker hemifrån. Har kännts lite som den hösten då jag började på TG eller när jag flyttade till Södertälje förra sommaren. Lite deprimerar om man ska uttrycka det milt. Men så fick jag något ryck för ett tag sedan, och nu känns allt helt okej. Ser fram emot att börja skolan på måndag och träffa lite likasinnande människor (förhoppningsvis). Mina lägenhetskamrater är jättetrevliga, kanske inga jag skulle umgås med i vanliga fall, men jag tror det kan bli riktigt bra. Ser också fram emot att börja spela innebandy här uppe. Det är i alla fall något som jag vet att jag kan. Får verkligen hoppas att detta håller i sig!
Tror visserligen inte att jag riktigt har fattat att jag faktiskt ska bo här. Kommer nog inte inse det förrän mamma och pappa åker hem på söndag, då jag verkligen är helt ensam i en stad där jag inte hittar ett skit. Detta kommer väl att bli den första riktiga prövningen att säga hej då till dem. Hur mkt man än brukar irritera sig på dem hemma, så ska de ändå vara där. Det längsta jag någonsin varit ifrån dem under mitt 20 åriga liv är väl typ max två veckor. Efter söndag kommer jag inte träffa dem igen förrän i slutet av oktober/början av november då de kommer upp med mina skidor m.m.
Men hur det än går så får man väl ändå vara stolt över sig själv. Ett mål som jag satte upp för 2 år sedan är nu införlivat. Kanske kan säga att uttrycket "Målet är inget, resan är allt" stämmer in lite där. Men nu har man ett nytt mål framför sig, och det är att bli den absolut bästa idrottspsykolog världen någonsin har skådat, typ. Och det är ju en förjävla lång resa det med. Fem fucking år.
Ps. Det är förjävla kallt här uppe. Missat att man ska ta det lugnt i bytet mellan sommar och vinter?
Tror visserligen inte att jag riktigt har fattat att jag faktiskt ska bo här. Kommer nog inte inse det förrän mamma och pappa åker hem på söndag, då jag verkligen är helt ensam i en stad där jag inte hittar ett skit. Detta kommer väl att bli den första riktiga prövningen att säga hej då till dem. Hur mkt man än brukar irritera sig på dem hemma, så ska de ändå vara där. Det längsta jag någonsin varit ifrån dem under mitt 20 åriga liv är väl typ max två veckor. Efter söndag kommer jag inte träffa dem igen förrän i slutet av oktober/början av november då de kommer upp med mina skidor m.m.
Men hur det än går så får man väl ändå vara stolt över sig själv. Ett mål som jag satte upp för 2 år sedan är nu införlivat. Kanske kan säga att uttrycket "Målet är inget, resan är allt" stämmer in lite där. Men nu har man ett nytt mål framför sig, och det är att bli den absolut bästa idrottspsykolog världen någonsin har skådat, typ. Och det är ju en förjävla lång resa det med. Fem fucking år.
Ps. Det är förjävla kallt här uppe. Missat att man ska ta det lugnt i bytet mellan sommar och vinter?
Kommentarer
Postat av: Anonym
mallan med dem trosorna på kommer allting bara gå fin fint skaru se :)
Trackback
