Malin

Igår fick jag mitt första riktigta smakprov på hur det kommer att bli att lämna allt och alla som man älskar här hemma i Stockholm.  Det smakade riktigt äckligt och jag tror inte att det kommer att bli bättre. Förhoppningsvis inte så mycket värre heller, för det vet jag inte om jag klarar.

Om någon hade sagt till mig för ett år sedan att: "Det här året kommer du att lära känna  en av världens finaste människor och nästa sommar kommer du att inse att hon har blivit en riktigt bra vän. Att det skiljer 8 år mellan er kommer inte att spela någon roll." - skulle jag förmodligen inte tro denna människa överhuvudtaget. Men ack så fel jag skulle ha.

Trodde mitt hjärta skulle spricka igår. För er som såg mig på skolavslutningen i 9:an under min värsta period vet ni vad jag talar om på ett ungefär, men detta var värre. Som tur var, var Kira med mig och kunde stötta, även om hon också var helt förstörd. Vi insåg i samma veva att vi inte heller kommer bo i samma kommun så länge till, vilket inte gjorde saken bättre. Men det var underbart att ha dig på plats, min vän. Det behövdes. Verkligen. Och inte bara just då, tror ej jag hade pallat med våra bordskamrater utan dig, "Väninna till nr 53".

På torsdag ska jag och A. ha en heldag tillsammans. Först Eclipse och sedan Stenmarck på Grönan. Det kan inte slå fel.