Malin

Okej. Imorgon smäller det. Imorgon ska jag åka till Umeå för att helt plötsligt bo där i fem år. Vad hände där? Meningen är ju att man ska planera en massa, men sedan ska det ju inte hända. Jag bestämde mig för 2 år sedan att jag skulle till Umeå och plugga till idrottspsykolog. Vem i helvete hade kunnat tro att det skulle bli så?

Och inte fan blev det lättare att ta farväl till allt och alla bara för att man hade haft två års förberedelse. Har varit gråtfärdig konstant den senaste tiden. Var en total trafikfara när jag cyklade hem från Tullingehallen idag. Tårarna bara sprutade. Det stället har varit mitt andra hem under så många år. Man har åkt dit och kunnat släppa allt annat under ett par timmar. Och nu ska jag inte dra på mig den orangea matchtröjan något mer.

Inte nog med det så har man sagt farväl till Johanssen, Madde och Fancy  och småtjejerna (som förövrigt inte är så små längre) idag med. Känns lite som att man ska dö eller något?

Men å andra sidan, om man ska försöka få ut något postivt ur det hela så betyder ju detta att man har haft det väldigt bra här hemma. Så många fina minnen. Och som Amy Diamond skulle sagt "It can only get better."