Malin

När man ser de små knattarna springa runt på den där gröna (plast) mattan och göra saker som man själv aldrig skulle klara av blir man överlycklig. Eller bara se glädjen i deras ansikten när de får tag i en boll och kan börja springa runt.

När man tänker på det kan man nästan ha överseende med alla tårar, allt gnäll och all envishet.

Hur kan man ens egentligen fundera på att arbeta med något annat i framtiden än med barn och idrott? Kanske får utnyttja min idrottspsykologi till yngre barn i framtiden? Även de kan väl behöva lite mentalträning?


Ps. Jag har lärt mig vart jag ska sitta på pendeltågen. Känns bra.